Nyhet

Ekspån, sulfit och 61 andra tillsatser

2019-08-09

Årets guldspade för bästa bok gick till en konsumentjournalistisk djupdykning i vin av alla sorter.

I ”Chateau Vadå – det okända fusket med ditt vin” (Ordfront 2018) berättar Mats-Eric Nilsson, före detta redaktionschef på Svenska Dagbladet och välkänd författare med mat som specialitet, om hur vinbranschen lurar konsumenterna.

Att blanda tveksamma tillsatser i alkoholhaltiga drycker för att lura på kunderna undermåliga varor är ett problem som är känt åtminstone sedan medeltiden, och lika länge – minst – har det funnits lagar mot det. Ibland med mycket kännbara, för att inte säga brutala straff.

Även i dag regleras strikt vad som får blandas i vin, öl och sprit som produceras eller säljs inom EU – men till skillnad från andra livsmedel finns ingen skyldighet att skriva ut tillsatserna på flaskan. Därför kan den som granskar etiketten till en vinflaska få för sig att den enbart innehåller jästa druvor, alkohol, vatten – och sulfiter. Det ämnet, skadligt i stora mängder, måste nämligen deklareras sedan 2005. Så är inte fallet med de övriga 62 tillåtna tillsatserna i vinframställning – och inte ens sulfiterna behöver specificeras med sina E-nummer som vore fallet om de funnits i matvaror.

– Inom EU behöver man inte redovisa tillsatser, säger Mats-Eric Nilsson när jag träffar honom på ett fik på Södermalm i Stockholm. Rent teoretiskt så får man redovisa, om man följer de regler som gäller för vanliga livsmedel.

Det vill säga en detaljerad lista med den ingrediens man haft i mest av först, och resten i fallande ordning. Alla tillsatser måste redovisas enligt reglerna, med sina så kallade E-nummer, alltså de standardiserade koder som tagits fram av FN:s jordbruks- och hälsoorganisationer.

– Sedan måste man dra en gräns mellan vad som är tillsats och processhjälpmedel, och processhjälpmedel behöver man inte ha med.

– Om man ska följa de reglerna för ett vin blir det i praktiken väldigt svårt, eftersom det inte ens är klarlagt vilken funktion en viss tillsats har, och vad den ska kallas på innehållsförteckningen. I teorin kan man säga att det finns inget förbud inom EU som säger att man inte får ha en innehållsförteckning på vin. Men i praktiken blir det väldigt svårt med de regler som finns, kan man säga. Och det är ingen som har någon.
1979 blev det krav på innehållsförteckningar på livsmedel inom EU. Men alla drycker med över 1,2 procent alkohol fick ett undantag som sedan dess ständigt förnyas.

– De som är mest emot innehållsförteckningar är vinproducenterna, säger Mats-Eric Nilsson. Man använder alla möjliga argument – det kan skilja sig från säsong till säsong, eller under säsongen, det kan vara att ”konsumenten fattar ändå inte vad det står”. De argumenten skulle lika gärna kunna användas av livsmedelsbranschen, och användes förmodligen också innan man tvingade dem att redovisa innehållsförteckningar.

– De försöker göra det till att det är så ”speciellt” med vin, så det går inte, men det finns många andra livsmedelsproducenter som skulle säga samma sak.

Mats-Eric Nilsson har under det gångna decenniet blivit känd som avslöjare av tveksam marknadsföring av matvaror, och framför allt genom sina böcker medvetandegjort konsumenterna beträffande hur mycket tillsatser det egentligen finns i mat som marknadsförs som genuin och lagad efter ett gammalt beprövat recept. Ibland har han även kunnat påverka producenter till att ha mindre tillsatser i maten.

– Böckerna har fått effekten att många konsumenter börjat läsa på innehållsförteckningar på ett annat vis och börjat ställa krav på produkter, säger Mats-Eric Nilsson.

– Det har det gjorts undersökningar som visar, att det har blivit ett skifte. Det trodde jag möjligen skulle kunna hända, att jag skulle kunna påverka en och annan konsument, men även producenter har börjat använda ”inga tillsatser” som ett argument för att sälja produkter. Dafgårds, som var på omslaget till ”Den nakna kocken”, de sanerade ju verkligen den produkten.

En gång i tiden arbetade Mats-Eric Nilsson på Ludvika tidning. En grupp ambitiösa journalister tog itu med att gräva i kommunala affärer, något som inte gjorts i större utsträckning tidigare.

– Vi avslöjade en massa mygel i kommunen. Jag tror det var sex eller sju höga tjänstemän eller kommunalråd eller andra som var tvungna att sluta. Jag fick verkligen blodad tand för det. Så när jag kom till Svenskan var jag inte reporter alls, utan det jag skrev var mest mejl och policydokument och pm och sånt där. Men jag var chef för grävgruppen under ett antal år.

Det var under tiden på Svenska Dagbladet som Mats-Eric Nilsson fick upp ögonen för tillsatser i mat. Allt började med en
pistageglass en varm sommardag.

– Vi var på en badstrand på Gotland, jag och min brorsa och våra familjer, i början av 2000-talet. Han gick och köpte Magnum pistage till alla. Och så fick han syn på innehållsförteckningen och frågade oss andra ”är det någon som har en aning om vad den här glassen egentligen innehåller?”

– Och det fanns ju socker, som ingår i ett glassrecept, men sedan var det ju så mycket annat. Så han sådde liksom ett frö där, jag började titta lite i skafferiet, i kylskåpet, i butiken, läste innehållsförteckningar och såg att det såg ju i stort sett likadant ut på varenda vara.

Mats-Eric Nilsson läste kritiskt granskande böcker om matindustrin som Eric Schlossers ”Fast Food Nation” (”Snabbmatslandet”, Ordfront 2003) och The Guardian-journalisten Felicity Lawrence ”Not on the Label”.

– Jag insåg att i USA och Storbritannien hade det funnits en debatt om våra moderna livsmedel, hur de framställs och vad de innehåller. Jag insåg att här finns det en historia att berätta, så jag tänkte att jag skulle försöka skriva den bok jag själv skulle vilja läsa om hur lite man egentligen vet som konsument om vad maten innehåller.

På den tiden var Mats-Eric Nilsson redaktionschef på Svenska Dagbladet, och under en period vikarierade han som tidningens chefredaktör när Lena K Samuelsson, i dag publisher på Aftonbladet, var föräldraledig. Svenskan hade inte prioriterat matjournalistik särskilt mycket, berättar Mats-Eric Nilsson. Han gjorde Henrik Ennart, som han senare kom att skriva böcker tillsammans med, till tidningens matreporter.

– Jag sade, att nu ska vi ha en reporter på tidningen, som bara ska granska livsmedelsindustrin och skriva om mat. Då var det flera på tidningen som sade ”Va? Ska han skriva om ett så smalt ämne som mat?”

– Då ska man veta att tidningen hade en tennisreporter, en balettreporter och en reklamreporter. De ämnena ansågs vara tillräckligt breda, men mat var något smalt. Det visar lite hur man har sett på det ämnet. Henrik kom igång och vi hade rätt mycket bra matjournalistik i Svenskan.

När Mats-Eric Nilsson slog igenom som författare blev det snart ohållbart att hinna med både de många föredragen om matfusk och tillsatser och chefsjobbet på den stora dagstidningen. Mats-Eric Nilsson valde det så många författare bara drömmer om att kunna göra – quit your day job.

Har det blivit större genomslag med boken än det hade blivit med enbart tidningsartiklar?

– En bok har en annan varaktighet och en annan tyngd. En tidning kan dra igång någonting och göra väldigt mycket på ett område, särskilt om man har en reporter som enbart håller på med det, men när man kommer med en bok blir det en plattform som gör att folk vill intervjua en, folk vill lyssna på mig som föreläsare, och jag möter folk på gatan i dag som säger att de just har läst boken. Och den kom för tolv år sedan. En bok har ett annat liv.

När Mats-Eric Nilsson nu tar sig an vinindustrins dolda tillsatser handlar det om en produkt som i ännu högre grad än det mesta av industriproducerad mat säljer på sin koppling till lokala traditioner, kultur och själva jordmånen i en eller annan fransk eller italiensk dalgång. Det franska begreppet terroir som Svenska Dagbladets vinskribent Andreas Grube förklarar som ”summan av en växtplats alla förutsättningar – jordmån, temperatur, altitud, regnmängder, soltimmar, lutning på vingården och så vidare” är centralt för att frammana bilden av ett harmoniskt och naturligt kretslopp, och inte minst av djupa rötter i den lokala kulturen sedan urminnes tider.

Terroir förlorar dock mycket av sin betydelse i modern vinproduktion. Många av de metoder och de tillsatser som används handlar om att inte bara försäkra sig om standardiserade volymer oavsett om det varit ett gott år eller inte för druvorna – utan också om att smaken inte ska variera från år till år ens om resultatet i sig blir bra.

– På sätt och vis kan du säga att glappet är ännu större mellan vad man påstår för konsumenten och vad konsumenten egentligen får när det gäller vinindustrin. De flesta har ju kanske listat ut att glassen du köper i butiken eller korven innehåller en och annan tillsats, i alla fall om man tittar på en innehållsförteckning så kan man se att den är en halv decimeter lång, säger Mats-Eric Nilsson.

– På vin vet vi däremot ingenting, och de flesta konsumenter är i ett ännu större underläge och vet ytterst lite om hur man gör vin. Man tänker kanske att det är druvor man har pressat, kanske inte trampat längre men pressat ihop, och sedan har man tagit och jäst den musten och så har det blivit vin.

Och just den bilden av vinet, eftersom vin uppfattas som något lite lyxigt, i alla fall hos oss fortfarande, och inte som ett vanligt livsmedel som man kan ställa vanliga livsmedelskrav på, och att man inte behöver ha vanliga innehållsförteckningar – det är i just det glappet som det här problemet finns.

– Man gör så mycket för att förstärka uppfattningen om att vinet är en gammal kultur, det är så traditionellt, så autentiskt, och sedan får man tillsätta 63 olika tillsatser och processhjälpmedel för att fixa till färg och smak och andra saker. Det är ju där man riskerar att blir lurad om man tror att man köper en produkt som är gjord på traditionellt vis. Oavsett om man är rädd för den ena eller andra tillsatsen, eller om man tycker att alkoholen är det farligaste i vinet, så är det här att på olika sätt glida på sanningen eller helt bedra konsumenten och skapa bilder av att det är gamla traditionella producenter som ibland inte ens finns.

Till länder utan någon egentlig folklig vintradition, som Sverige, exporteras vin med olika ursprung som blandats och preparerats i stora ståltankar och tappats på bag-in-box-lådor. Det säljs i stora volymer under förespeglingen att det är exempelvis ett lokalt italienskt vin – men märket visar sig inte existera i Italien. Liksom många av de slott vars namn pryder även smakmässigt anständiga viner visar sig vara påhittade. Den som befinner sig i närheten av Quinsac i sydvästra Frankrike behöver exempelvis inte slösa tid på att leta efter traktens chateau. Det återfinns enbart på etiketten till en helt okej Bordeaux för 119 kr på Systembolaget.

Och den svenska monopolkedjan är en del av problemet, anser Mats-Eric Nilsson.

– Jag har länge ansett att Systembolaget gynnar stora producenter. Det har gjort att det som har vuxit är bag-in-box och det segmentet av viner i väldigt stora volymer. Antingen på låda eller på flaska. Det gör att märken som finns i mindre kvantiteter som ofta är mer hantverksmässigt gjorda har svårt att slå sig in. När man lägger ut offertförfrågningar på sådant som ska ut i det ordinarie sortimentet gör Systembolaget närmast ett recept – det ska vara exakt de här druvorna, smaka exakt så här, kosta så här mycket – och finns inte det vinet någonstans egentligen, inte i de kvantiteterna, ja då får man blanda ihop det och med tillsatser och på andra sätt se till att det smakar som Systembolaget vill ha det. Och så hittar man på ett namn, och så går du eller jag och köper det där, och så tror man att det är ett vin som finns i Italien eller i Chile eller något sånt.

– När jag skrev om matfusk och vanliga livsmedel, att det är en massa fusk med till exempel glass, då kan man ju välja att handla någon annanstans om den lokala matbutiken bara har den dåliga glassen. En liten producent kan börja erbjuda glass utan tillsatser – eller så kan du göra glassen själv. Men inget av det här finns när det gäller vin. Att göra vinet själv blir ofta inte särskilt bra, och ska du köpa vinet lagligt måste du köpa det via Systembolaget. Alltså är Systembolaget mer att likna vid ett bibliotek. Man kan ha synpunkter på bredden, varför finns inte de böckerna, eftersom det är det enda stället man kan låna böcker på.

– När Systembolaget satsar ganska mycket på det som säljer mest, så blir det ganska svårt att vara konsument. Det finns ju rätt många som vänder sig någon annanstans och köper från webbshopar utomlands inte bara för att köpa billigt vin, utan för att hitta andra viner än dem som Systembolaget tillhandahåller.

Mats-Eric Nilsson är noga med att påpeka att han inte har något emot själva alkoholmonopolet.

– Jag har inte gett mig in i diskussionen om alkoholpolitik alls, där har jag ingen synpunkt jag vill diskutera, utan jag kan förstå varför Sverige har fått ett alkoholmonopol från början, och jag inser att det finns många baksidor med alkohol och alkoholkonsumtion, dem har nog de flesta svenskar sett på nära håll på olika sätt. Det försöker jag inte alls spela ner. Min kritik gäller Systembolagets sätt att fungera.

– När en liten producent möter en av världens största uppköpare av vin, som Systembolaget är, uppstår ett slags friktion kan man säga. Men jag tror att Systembolaget kommer att tvingas ändra sig och på ett helt annat sätt underlätta för mindre producenter och importörer.

Mats-Eric Nilsson är främst intresserad av att göra människor som gillar vin medvetna om hur vinet produceras. Många av avslöjandena i boken är inte av den art att man nödvändigtvis blir särskilt upprörd. Som till exempel att en kalifornisk Zinfandel ”lagrad på ekfat” troligen egentligen är lagrad i en jättetank av rostfritt stål där man hällt i specialframställda ekspån för att ge smak. Vi har blivit lurade, visst, men kanske inte direkt lidit skada. Eller?

– Eftersom man med viss rätt uppfattar att det finns ett problem med själva alkoholen i vinet finns det ganska lite studerat kring de andra ämnena i vin och vilka effekter de kan ha, säger Mats-Eric Nilsson – och syftar inte på just ekspånen.

– Det man vet är att sulfiter som finns i i stort sett allt vin och även i bland annat torkad frukt och charkprodukter inte är bra i för stor mängd.
Och därför tvingar EU alltså branschen att varna för åtminstone den tillsatsen.

Men ska man inte kunna skapa en god alkoholhaltig dryck baserad på druvor med en massa tillsatser i om man vill?

– Om man för det första hade innehållsförteckningar där man kunde se vad som är i, och precis som med livsmedel välja om man vill ha en dryck utan tillsatser eller en med som kanske kostar hälften.

– Det som hela tiden har varit målet med min undersökande konsumentjournalistik är att konsumenten ska kunna gör ett upplyst val. Sedan har jag inga synpunkter på vilket val du eller någon annan gör. Genom den marknadsföring och den presentation och genom det sätt som den här industrin, både livsmedels- och dryckesindustrin, fungerar så får man veta alldeles för lite om hur produkterna egentligen är framställda. Och i vinets fall också vad de innehåller.

– När man sedan har fått veta det genom min bok eller genom att det skulle bli ordentliga innehållsförteckningar, då har man chansen att göra ett bättre val. Det kanske slutar med att du köper samma vin ändå, men då har du gjort det med öppna ögon.

– Jag gillar genuina produkter, det är samma med mat. Jag gillar de smaker som uppstår, och det hantverket. Det är både den rena smakupplevelsen, men även, du kan kalla det en filosofisk hållning. Det är samma sak med glass.

Ett av de intressantaste kapitlen i boken är det som handlar om champagne. Mats-Eric Nilsson går igenom och avlivar ett antal myter om bubblet.
– När man vallas runt på fina champagnehus får man se någonting som närmast liknar Skansen, hantverksmässigt och sådär, men det har egentligen ingenting att göra med den fabriksproduktion det handlar om.

– Det är enormt stora företag, och köper du en flaska champagne så är det 50 eller 75 procent av priset som går rakt in i marknadsbudgeten. Det är så mycket du betalar för varumärket.

Mycket av arbetet med Chateau Vadå har gått ut på att läsa allt som är värt att veta om modern vinframställning.

– Innan internet hade den här typen av bok tagit tio gånger så lång tid och blivit hälften så bra, säger Mats-Eric Nilsson.

– Det jag har gjort har varit att läsa in mig otroligt mycket, en hyllmeter vinlitteratur. Mycket av det har varit böcker som riktar sig till vinbranschen.

– Jag har varit på mässor för vinbranschen, där man berättar om tillsatser och hur man gör ett vin säljbart. Sedan har jag också gjort ett antal intervjuer med folk som velat berätta om hur det egentligen går till.

I Chateau Vadå finns en tydlig motpol till de industriproducerade vinerna med alla sina dolda tillsatser – nämligen det som kallas naturviner. Tvärtom vad man skulle kunna tro är det inte en elitistisk bransch med astronomiska priser på flaskorna.

– Naturviner är från början en ganska folklig företeelse. När vi köper det på en restaurang i Sverige kostar det mer, men det är fortfarande inte väldigt dyrt, säger Mats-Eric Nilsson.

Problemet är i stället att naturviner saknar speciell märkning, till skillnad från exempelvis veganviner som åtminstone inte har animaliska tillsatser, och biodynamiskt odlat vin som speciellt i Frankrike har betydligt färre tillåtna tillsatser än annat vin. Små grupper av vinentusiaster brukar se till att köpa på sig märken de vet är naturvin så fort ett parti dyker upp på Systembolaget.

– Naturviner kostar ofta någonstans runt 200 kronor på Systembolaget, det blir bara snobbigt så länge det är svårt att få tag i, säger Mats-Eric Nilsson. Egentligen är det inte snobbigare än att dricka hantverksmässigt bryggt öl.

– I början när man blev intresserad av hantverksmässigt gjort öl uppfattades det som snobbigt. Men i dag har många öldrickares preferenser breddats. Samma tror jag kommer att hända med vinet.

Fakta/Titeln
Chateau Vadeau/Vadå är ett skämt med anspelning på tillgjort vinsnobberi, vars ursprung är höljt i visst dunkel. Klart är att uttrycket förekommer i ”Natt-rapp”, en sång om att dricka olika sorters alkohol, som framfördes av Svante Grundberg och Björn Wallde i ”Nattsudd”, underhållningsprogrammet de båda gjorde för SVT under andra halvan av 1980-talet.

Innan dess lät Joakim Pirinen sin kaotiska antihjälte Socker-Conny beställa ett antal Chateau Vadeau för 240 kr flaskan på Café Opera i seriealbumet Socker-Conny (Galago 1985). Troligen är dock uttrycket betydligt äldre.

Mikael Sjöblom, svensk som utvandrat till Napa Valley i Kalifornien, producerar sedan några år rödvinet Chateaux Vadeaux (uttalas likadant), en Zinfandel. Bilden på etiketten föreställer – helt i linje med vad Mats-Eric Nilsson skriver i sin bok om fuskslott på vinflaskor – Strandhotellet i halländska Mellbystrand. Med skillnaden att Mikael Sjöblom är helt öppen med den saken.

Text och foto: Daniel Wiklander

Detta är en artikel ur Scoop nr 2/2019. Beställ ditt nummer här!

Nyhetsarkivet

”Journalistik stavas källkritik”

2019-10-02

Stiftelsen Grävfonden delar inom kort ut sitt andra stipendium. Scoop träffade ordförande Kerstin Brunnberg för ett samtal om betydelsen av oberoende medier. För tre år sedan ... Läs mer

Emmy till Uppdrag granskning

2019-09-25

Det blev en Emmy till reportaget ”FN och mörkläggningen” om utredningen av mordet på den svenska FN-experten Zaida Catalán. – Otroligt stort och hedrande, säger Axel ... Läs mer

Chans på Emmy för Uppdrag granskning

2019-09-24

Natten till onsdagen svensk tid har Uppdrag granskning chansen att vinna en Emmy vid galan i New York. Det är reportaget ”FN och mörkläggningen” om utredningen ... Läs mer

Äldre artiklar

Videoarkivet

GRÄV 2014 – David Leigh

2014-08-15

New Forms of Global Data investigation – Wikileaks, Offshore Company Secrets, Snowden (ENG)The European answer to journalist Bob Woodward. David Leigh was recently rewarded with the ... Läs mer

GRÄV 2014 – Anfall, bakhåll eller tålamod?

2014-08-15

Anfall, bakhåll eller tålamod? (Sophia Djiobaridis, Helena Gissén, Daniel Velasco, Björn Häger) Läs mer

GRÄV 2014 – Invignings debatt

2014-08-15

INVIGNING. Debatt: Efter mordet på Nils Horner – hur kan korrespondenternas riskfyllda arbete Läs mer

Äldre videoklipp