Nyhet

Med en vision om en ny journalistik

2020-07-07

Det har blivit allt lättare att påverka opinioner och så misstro mot journalistik och vetenskap med hjälp av sociala medier. Den brittiske författaren och tv-journalisten Peter Pomerantsev vill se ökad reglering av nätets stora aktörer – och en helt ny sorts journalistik.

Den som följde utvecklingen i Ukraina vintern och våren 2013–2014 kunde inte undgå att märka att det var något speciellt med informationsflödet. Samtidigt som arenorna för konflikten, från Frihetstorget i Kiev som ockuperades av  demonstranter, till kommunhusen i städer i landets östra delar som ockuperades av protesterande med helt motsatta mål och drivkrafter, var öppna för journalister från alla världens hörn förvrängdes informationen på ett vis som annars bara brukar vara möjligt i nedstängda områden under strikt militär kontroll.

Den fria rapporteringen utmanades av en sällan skådad flodvåg av desinformation dirigerad från Ryssland. Precis som var fallet med de ryska soldater utan nationalitetsbeteckning som tog kontrollen över Krim i mars 2014 kunde Ryssland genom smart utnyttjande av sociala medier dra nytta av ryktesspridning med oklar avsändare.

”Det mest häpnadsväckande informationsblixtkriget genom tiderna” kallade Natos överbefälhavare desinformationen kring ockupationen av Krim. Och termer som informationskrig, hybridkrig, ickelinjärt krig och så vidare började användas flitigt i analyserna av Rysslands agerande.

Ett par år senare kom den brittiske tv-producenten och journalisten Peter Pomerantsev med sin bok ”Inget är sant, allt är möjligt” (Ordfront 2016). Till stor del är den en berättelse om ryska massmedier under 00-talet. Till ännu större del om Vladislav Surkov, genialisk rådgivare till Kreml i propagandafrågor och en nyckelperson för strategin mot Ukraina.

Om den förra boken beskriver den fortgående relativiseringen av sanningen i Ryssland under Putin (vars ande svävar över berättelsen, men som aldrig nämns vid namn) skildrar den nyutkomna ”Det här är inte propaganda” (Ordfront 2020) genom nedslag i Ukraina, Filippinerna, Mexiko, Kina, Ryssland och Storbritannien en global utarmning av tillit till medier och relativisering av deras verklighetsbeskrivning.

Sociala medier har spelat en nyckelroll, inte minst genom möjligheterna att identifiera ett stort antal målgrupper och bearbeta dem med en stor mängd skräddarsydda budskap.

Men som Peter Pomerantsev påpekar från lockdown i London när Scoop talar med honom över Skype i mars, så hade både statliga ryska propagandamakare och britten Nigel Oakes, grundare av företaget Strategic Communication Laboratories, SCL, kommit till samma slutsatser som de som i dag arbetar med påverkan via Facebook åt Filippinernas president Rodrigo Duterte eller hans brasilianska kollega Jair Bolsonaro.

– Om du tittar på vad SCL gjorde på 1990-talet och 00-talet innan vi hade Facebook, så tänkte de sig redan då segmentering av målgrupper, att ha helt olika budskap för olika publik. Så de arbetade redan i den riktningen. Sociala medier har blivit det perfekta redskapet, men det kulturella, ideologiska och strategiska fundamentet var redan på plats. Och det anser jag handlar om sådant som ”ideologiernas död” och liknande kulturella och historiska fenomen.

– Så jag ser många exempel på hur grunden lades av propagandister långt före sociala medier. Men sociala medier har tagit det till en ny nivå.

I sin nya bok berättar Peter Pomerantsev även om sina rötter. Hur hans föräldrar trakasserades av KGB och slutligen fick möjlighet att emigrera från Sovjetunionen till Storbritannien i slutet av 1970-talet när sådant under en period var lite enklare. Hans far fick snart arbete på BBC World Service och Peter Pomerantsev skulle komma att följa i hans fotspår.

Att berätta om detta är ett medvetet grepp, säger Peter Pomerantsev, för att bygga tillit hos läsaren.

– Jag vill säga att ja, det är härifrån jag kommer, den här liberala, internationalistiska bakgrunden. Jag gör det medvetet för att visa på vilka vis jag är partisk och förhoppningsvis etablera en relation till läsaren.

Peter Pomerantsev växte upp som invandrarbarn som inte kunde det nya språket och inte kände att han passade in. Och i Ryssland, på 00-talet, var han å andra sidan den rysktalande britten som kunde en massa om tv-produktion. Han skriver att polariseringen kring brexit 2016 ironiskt nog var det som fick honom att känna mer än någonsin att han faktiskt hörde hemma i Storbritannien – om så bara genom att bli utskälld som ”globalist” och ”liberal storstadselit” av anhängare till ett EU-utträde.

Mellan 2001 och 2010 arbetade Peter Pomerantsev med tv i Moskva, där han på sina meriter från BBC och med ryskt påbrå lyckades få ett långt bättre jobb än vad som hade varit möjligt i Storbritannien eller USA.

När han flyttade till Moskva var Peter Pomerantsev övertygad om att landet var på väg att bli en västdemokrati – låt vara en rörig demokrati med diverse brister.

– 2001 verkade det vara oundvikligt. Men jag minns också att mina ryska vänner sade: ”Är du dum? Systemet är ruttet, de som styr är KGB-gangsters, det kommer aldrig att bli något annat än diktatur”.

– Och jag minns hur jag tänkte att ”herregud, vad ni är svartsynta. Vad ryska ni är”. Men efter mina nio år där förstår jag verkligen vad de menade.

Visselblåsaren Christopher Wylie, tidigare anställd på Cambridge Analytica, har bland annat vittnat inför amerikanska representanthuset. Foto: Alex Brandon/TT

Visselblåsaren Christopher Wylie, tidigare anställd på Cambridge Analytica, har bland annat vittnat inför amerikanska representanthuset. Foto: Alex Brandon/TT

Ur företaget Strategic Communication Laboratories föddes Cambridge Analytica, som pekats ut som en aktör som bidrog till Donald Trumps valseger 2016 och där presidentens numera sparkade rådgivare Steve Bannon ett tag hade en chefspost. Företaget lades officiellt ned 2018 efter det att visselblåsaren Christopher Wylies avslöjanden lett till en skandal. Verksamheten fortsatte inom bland annat bolaget Emerdata.

Även om Peter Pomerantsev är skeptisk till hur effektiva Cambridge Analyticas metoder egentligen är tror han att de kan ha spelat en avgörande roll i just det amerikanska presidentvalet, med dess extremt jämna opinionsläge sent in i valspurten, och två kandidater som inte var speciellt omtyckta utanför sina respektive läger.

– I de flesta val har folk redan bestämt sig månader i förväg, men detta var ett väldigt speciellt val. I en sådan situation spelar själva kampanjen en stor roll in i det sista.

Men snarare än metoderna hos ett specifikt företag vill Peter Pomerantsev peka på det som möjliggjort för dem att verka: att så mycket aktivitet på internet försiggår utan insyn.

– Eftersom internet inte är reglerat, och eftersom vi inte kan se vilka annonser som visas för vem, så vet vi inte varför de visas. Vi vet inte hur de definierar sina olika målgrupper eller hur mycket pengar de lägger på kampanjen.

– På den gamla och inte så goda tiden med tv och tidningar kunde alla se de annonser en kampanj köpte. I dag är det inte uppenbart vem som talar till vilka om vad eller varför. Inte heller finns någon transparens kring algoritmer, så när Trump påstår att Google diskriminerar konservativa nyhetskällor och lyfter fram liberala, så har vi ingen möjlighet att kontrollera detta.

– Vi saknar till och med data för att värdera om en kampanj var effektiv eller inte, så vi har ett demokratiskt system utan insyn.

Lösningen anser Peter Pomerantsev vara dels reglering av aktörerna bakom sociala medier så att det blir möjligt att granska politisk annonsering, och en skyldighet att balansera algoritmerna, så att användaren får förslag på olika slags innehåll och inte bara mer av samma.

– Jag talar inte om censur, utan om mer information, säger Peter Pomerantsev. Och mer tydlighet och öppenhet.

Dels vill han se ett nytt slags journalistik med målet att motverka polarisering och ekokammare. Vilket går tvärsemot önskningarna från flera av världens mäktigaste.

– Sättet att nå makt i dag, antingen vi talar om ett auktoritärt land som Ryssland eller en demokrati som USA, går via polarisering. Ingen försöker att skaffa sig full kontroll. I stället försöker man så splittring. ”Vänsterliberaler” mot ”vanligt folk”, eller ”Putins majoritet” mot ”förrädarna i Moskva” (alltså västvänliga storstadsliberaler, red anm). Det är så det fungerar nu för tiden. De kan inte hoppas på full kontroll, och den ideologiska förankringen är väldigt svag så de försöker skapa olika identiteter som ofta är starkt kopplade till gemenskaper online.

Och journalister spelar med i detta, anser Peter Pomerantsev.

– CNN gör nyheter för Trumphatare, Fox News gör nyheter för Trumpälskare. Men journalistikens uppgift är att kritiskt granska makten, och detta är inte att kritiskt granska makten. Det är att spela med i just det spel makten vill spela.

Lösningen på detta är inte bara att på public service-vis presentera båda sidor och försöka förhålla sig neutral, säger han.

– Det är bra och viktigt, men det är samtidigt en väldigt försiktig hållning.

Istället vill han se en mycket mer aktiv roll för journalistiken. Att analysera olika publikgrupper, förstå så mycket man kan och sedan försöka att nå ut till dem.

– Jag tror att pandemin har gjort det tydligare att många befinner sig i konspirationsbubblor där de inte lyssnar på hälsoråd. Och det gör det till ett folkhälsoproblem i stället för enbart ett politiskt problem.

Det har skett en utveckling sedan 2016 bland både forskare och lagstiftare, hävdar Peter Pomerantsev. Man har rört sig från att identifiera relativt enkla problem som desinformation och ”fake news” och att applicera relativt enkla lösningar , som faktakollar. I dag finns en större medvetenhet kring hur farlig polariseringen är för själva demokratin.

– Jag har sett hur det inom EU i dag forskas mer kring evidensbaserad politik och hur den ska kunna överleva i populismens tidevarv. Stora institutioner har börjat inse att detta faktiskt hotar deras fortlevnad.

Och deras pengar behövs om Peter Pomerantsevs vision ska bli verklighet. Men på det området ser han ännu inga tecken.

– I dag kan man åtminstone diskutera populismen och hur internet gör problemen värre. Men nej, jag har inte sett några tecken på att man vill börja finansiera detta.

Foto: Milan Jaros.

Daniel Wiklander

Detta är en artikel ur Scoop nr 2/2020. Där kan du även läsa ett utdrag ur Peter Pomerantsevs nya bok. Beställ ditt nummer här!