Sök
Kategori
Etermedia riks
Nominerade
Kerstin Wersäll
Förutom ovanstående deltog följande personer
Jonas Alsgren, redaktör
Hasse Johansson, redaktör
Alaksandar Vujanovic, foto och redigering
Lovisa Thuresson, foto
Petter Åkerman, foto
Nils Stahle, research
Shervin Nasiri, research
Publiceringsdatum
2018-12-03
Var publicerades jobbet?
TV4 Kalla Fakta
BESKRIV KORTFATTAT VAD GRÄVET AVSLÖJAT
I reportaget De osynliga barnen avslöjade vi ett missförhållande som var långt värre än vad någon tidigare känt till. Och vi gjorde det med en journalistisk metod som ingen tidigare använt i de här sammanhangen. Med det lyckades Kalla fakta med det som både Skolverket, Skolinspektionen och kommunerna misslyckats med. Att visa hur många barn i Sverige som slagits ut från skolsystemet för att de inte fått det stöd som de enligt lagen har rätt till. Vi kunde också visa att kostnaderna för det här problemet är enorma. Och att fördomarna om vilka de här barnen är inte alls stämmer. De ansvariga myndigheterna har enligt vår granskning blundat för problemet och struntat i att ta reda på omfattningen – trots att de vetat om att det existerar.
PÅ VILKET SÄTT ANSER DU ATT GRÄVET UPPFYLLER KRITERIERNA FÖR EN GULDSPADE?
Men en journalistisk metod som ingen tidigare använt i de här sammanhangen avslöjade vi ett missförhållande som förstör livet för tusentals barn och deras föräldrar. Och som ansvariga myndigheter och politiker har valt att i stor uträckning blunda för.
HUR UPPSTOD URSPRUNGSIDÉN TILL PROJEKTET?
Vi hade tyckt oss höra talas om dem oftare och oftare, barnen som inte alls går i skolan. När vi började försöka ta reda på omfattningen av det här problemet så utgick vi från att det fanns undersökningar om hur många de är. Men så var det inte. Skolverket som har ansvar för nationell skolstatistik gjorde en undersökning 2009 av hur många elever i grundskolan som haft en ogiltig frånvaro på mer än fyra sammanhängande veckor. De kom då fram till en siffra på 1700 barn. Det enda myndigheten hade att utgå ifrån var alltså en tio år gammal studie där bara en liten del av problemet undersökts. 2015 gjorde Skolinspektionen en liknande kartläggning och kom fram till samma antal elever. Men båda dessa studier utgick alltså bara från hur många elever som hade hög frånvaro utan att vara sjukanmälda. Och ju fler föräldrar och skolor vi pratade med desto mer insåg vi hur få av de så kallade ”hemmasittarna” som har giltig frånvaro. De flesta är antingen sjukanmälda av vårdnadshavarna eller sjukskrivna av till exempel barnläkare på BUP. Vi insåg då att det aldrig någonsin gjorts en heltäckande undersökning i Sverige av hur många grundskoleelever som inte får någon utbildning alls.
VILKA ARBETSMETODER TILLÄMPADES?
Hur hittar man barnen som inte syns? Det var frågan vi ställde oss när vi började med reportaget om barn som är så kallade hemmasittare, som inte alls går i skolan. Begreppet är egentligen missvisande. Det handlar inte om att barnen sitter hemma för att de vill eller inte orkar gå till skolan. De allra flesta kan inte på grund av att de inte får det stöd de har rätt till enligt skollagen. För att försöka få fram en siffra på hur många barn som är hemma på grund av bristande anpassningar i skolan så kontaktade vi först kommunerna. Varje kommun har ansvar för att samla in statistik över problematisk frånvaro i sina skolor. Men problematisk frånvaro specificeras ofta som att eleven har varit borta mer än 20 procent av undervisningstiden. Och det visade sig bara vara ett fåtal kommuner som hade siffror över hur många barn som inte varit där alls. Till slut insåg vi att det enda sättet att få reda på hur många barn i Sverige som är så kallade hemmasittare var att vända sig direkt till skolorna. I samarbete med SCB drog vi ett stratifierat urval på 500 skolor, ungefär en tiondel av alla skolor i Sverige. Det var ett slumpmässigt urval draget ur grupper där skolorna delats in efter antal elever. Vi begärde sen ut siffror från var och en av skolorna över hur många elever de hade som under höstterminen 2017 varit frånvarande antingen mer än fyra veckor i sträck eller mer än hälften av undervisningstiden. Dessutom bad vi att få antalet elever uppdelade på årskurser. Till de skolor som uppgav att de hade elever som uppfyllde kriterierna ställde vi följdfrågor om orsaker till frånvaron. Vi räknade sedan bort alla barn som varit lediga, haft en fysisk sjukdom eller som varit frånvarande av någon annan orsak än psykisk ohälsa. På så sätt kunde vi, i samråd med SCB och Specialpedagogiska skolmyndigheten, definiera vilka elever som med största sannolikhet var frånvarande på grund av bristande stöd i skolan. Många skolor hänvisade till sekretess och ville inte lämna ut uppgifterna. Men genom att åberopa offentlighetsprincipen fick vi till slut svar från 411 av de 500 skolorna. Det innebär att svarsfrekvensen var över 82 procent. SCB brukar ha en svarsfrekvens på runt 60 procent när de gör liknande undersökningar Det var en lång process. Vi skickade ut den första begäran till skolorna i maj och fick in de sista svaren i november. Det visade sig också att de skolor som var svårast att få att svara hade en högre andel elever med långvarig frånvaro. Om vi inte hade fått ut de sista svaren hade resultatet förmodligen blivit missvisande. När vi hade fått in svaren viktade vi dem efter storleken på skolorna för att få fram en rättvisande siffra på antalet ”hemmasittare” i Sverige. Vi använde SCB:s modell för viktning och deras skolstatistiker gick igenom och godkände vårt färdiga resultat, men vi gjorde viktningen och sammanräkningen själva. Till slut kom vi fram till en siffra på 5500 elever, fler än tre gånger så många som man tidigare trott. När vi fått fram siffran bad vi nationalekonomen Ingvar Nilsson som forskat i det här ämnet att räkna på de samhällsekonomiska effekterna av att så många barn inte går i skolan. Han räknade på ett antal olika scenarier, från att de här barnen kan läsa in sina betyg senare och komma in på arbetsmarknaden, till att de slås ut från samhället för all framtid med allt vad det innebär i kostnader för bland annat psykiatri och olika typer av bidrag. Ingvar Nilssons beräkningar visade att kostnaden för den här gruppen över tid kan väntas hamna på mellan 10 och 30 miljarder kronor. Enorma summor och mycket mer än vad det skulle kosta att sätta in tidiga insatser i skolan till de här barnen, nästan oavsett vad man skulle ge för stöd. Det krävdes också omfattande research för att inse vilka frågor vi behövde ställa till skolorna för att få en rättvisande siffra på hur många elever som inte alls går i skolan. Via olika grupper i sociala medier kom vi i kontakt med ett stort antal föräldrar till så kallade hemmasittare. Där kunde vi ta reda på om de barn som inte gick i skolan på grund av bristande stöd vanligtvis var sjukskrivna, och i så fall för vilka diagnoser. Via grupperna hittade vi också familjer som kunde tänka sig att vara med i reportaget. Vi valde efter många diskussioner att ha med familjer som i nuläget befann sig i den kris som det innebär att ha ett barn som inte går i skolan. Orsaken till det är att vi ville visa på vilken oerhört påfrestande situation det är för hela familjen. Dessutom förstod vi i kontakten med föräldrarna att omgivningens fördomar är väldigt svårt att hantera. Många tror att det handlar om svaga föräldrar som inte kan sätta gränser för barnens spelande och tvinga dem till skolan. Vår bild var en helt annan. Vi ville ge de här barnen ett ansikte och visa att det inte handlar om lathet eller dataspelsberoende. Men det gjorde det också svårt med många svåra etiska överväganden. Barnen som inte kan gå till skolan mår ofta oerhört dåligt, precis som föräldrarna. Det är vanligt med sjukskrivningar hos föräldrarna och även syskon har det många gånger väldigt tufft. Det var en svår balansgång att avgöra hur mycket vi skulle berätta om barnens mående. Men också att få fram familjer som ville och orkade ställa upp öppet och berätta om sin situation.
VILKA KÄLLOR ANVÄNDES?
Vår egen statistiska undersökning där vi begärde ut information från ett stratifierat urval på 500 skolor. Muntlig information från föräldrar, lärare, rektorer, myndigheter, utredare.
VILKA PROBLEM UPPSTOD?
Det var en lång och svår process att först ta reda på hur vi skulle få fram statistiken och att sen genomföra själva undersökningen. Inga myndigheter eller kommuner visade sig ha informationen som vi efterfrågade utan vi var tvungna att själva genomföra en statistisk undersökning från grunden. Se mer i avsnittet om arbetsmetoder. Många skolor hänvisade till sekretess och ville inte lämna ut uppgifterna. Men genom att åberopa offentlighetsprincipen fick vi till slut svar från 411 av de 500 skolorna. Det innebär att svarsfrekvensen var över 82 procent. SCB brukar ha en svarsfrekvens på runt 60 procent när de gör liknande undersökningar Eftersom det handlar om familjer i kris var det en svår balansgång att avgöra hur mycket vi skulle berätta om barnens mående. Men också att få fram familjer som ville och orkade ställa upp öppet och berätta om sin situation.
VAD ANSER DU VIKTIGAST?
Siffran över hur många barn som inte går i skolan. Familjernas berättelser. Kostnaderna för samhället
HUR MYCKET TID SPENDERADE NI?
Åtta månader
VILKA REAKTIONER HAR ARBETET FÅTT?
Genomslaget blev enormt. Dagen efter att reportaget sändes var det debattartiklar i Svd, Aftonbladet, Expressen och ett stort antal lokala tidningar. Ekot och SVT sände inslag om programmet och det var också en debatt i Studio Ett om vårt avslöjande. I en ledare i Aftonbladet kallades reportaget ”Kalla faktas bidrag till nästa regeringsförklaring”. Debatten fortsatte sedan i flera veckor med artiklar ibland annat Svd och Expressen. Med tanke på att många stora rubriker och stora genomslag handlar om vapensmuggling, korruption, fifflande politiker och brottslighet, så blev vi positivt överraskade av det enorma gensvar och genomslag det här reportaget fick. Ett reportage som inte handlar om ett specifikt missförhållande som drabbar några få, inte riktar in sig på att hänga någon enskild makthavare, utan ett enormt strukturproblem. Om tusentals barn som lider i det tysta, mammor som kämpar tills de går in i väggen, och kostnader för samhället för decennier framåt. Efter att reportaget sändes har SPSM, Specialpedagogiska skolmyndigheten, lagt till det bland sitt utbildningsmaterial och flera politiker har gått ut och lovat förändringar. Utbildningsminister Gustav Fridolin har sagt att skollagen behöver bli tydligare så att det framgår att alla elever som behöver särskilt stöd har rätt till det. Både Liberalernas och Moderaternas skolpolitiska talespersoner har efter reportaget krävt att kommunerna bygger upp särskilda undervisningsgrupper och resursskolor igen och att det dessutom börjar föras nationell statistik över skolfrånvaro. Vi har också fått tusentals mail, meddelanden och kommentarer från föräldrar till barn som inte kan gå i skolan. Många beskriver hur de har trott att de varit i princip ensamma om sin situation och hur de nu för första gången känner att lite av skulden lättat. Grupperna för föräldrar till hemmasittande barn i sociala medier fick hundratals nya medlemmar dagarna efter att programmet sänts. Många beskriver att de har hittat en gemenskap med andra på grund av reportaget. Det har startat ett upprop med namninsamling bland föräldrar efter att programmet sändes. I slutet av januari ska några av dessa föräldrar träffa politiker i riksdagen och överlämna sina förslag till förändringar. Vi valde att angripa det här problemet med en metod som ingen har använt förut för att undersöka frånvaro i skolan. Det gjorde att vi kunde få fram ett mer heltäckande resultat än vad någon myndighet tidigare lyckats med. Och fler vill använda sig av den. Bland annat har vi blivit kontaktade av Finska Yle som vill använda samma metod för att undersöka omfattande skolfrånvaro i Finland. Vi ser också att programmet fortsätter att delas och spridas och att många har sett det i efterhand på TV4Play.
HAR PROJEKTET ANMÄLTS TILL MEDIEOMBUDSMANNEN, GRANSKNINGSNÄMNDEN ELLER ANNAN INSTANS?
Nej