Sök
Kategori
Magasin
Nominerade
David Lundmark
Mikael Färnbo
Rasmus Lygner
Publiceringsdatum
13-14 december 2022
Var publicerades jobbet?
Dagens Arbete
BESKRIV KORTFATTAT VAD GRÄVET AVSLÖJAT
Trämassa från svenska Domsjö fabriker används för att tillverka viskos i Aditya Birlas indiska fabriker. Företag som H&M, Kappahl, Asos, Gina Tricot och Mio är bara några av de stora företag som köper av dem. De viktigaste avslöjandena: 1. Före detta bemanningsanställda vittnar om en hård arbetsmiljö i spinnsalarna. Brännande hud och svimningar är symtom som de berättar om. Skyddsutrustningen var bristfällig. 2. Bemanningsanställda säger att de – till skillnad från de som var anställda direkt av företaget – inte fick några ordentliga andningsmasker. Istället använde de vanliga munskydd i bomull. 3. 2017 fick Aditya Birlas fabrik i Nagda hård kritik av lokala miljömyndigheter. Fabriken släppte ut smutsigt vatten i den intilliggande floden. 4. Byborna runtomkring fabriken säger att de och deras barn blivit sjuka av den förorenade luften och det förorenade vattnet. 5. Vattenprover tagna av oss visade halter av sulfat som var nästan sju gånger högre än Livsmedelsverkets gränsvärden.
PÅ VILKET SÄTT ANSER DU ATT GRÄVET UPPFYLLER KRITERIERNA FÖR EN GULDSPADE?
Tack vare gediget fotarbete och en historisk genomgång kan vi berätta om en industri som alltid har skadat människor och miljö. Och fortsätter att göra så än i dag. Modeindustrin står inför en ödesfråga: Hur ska branschen fortsätta sälja kläder till kunder som förväntar sig hållbart producerat mode? Vad de behöver är ett alternativ till bomull och polyester. Så - kanske kan den svenska skogen rädda modeindustrin? Det hoppas i alla fall modeföretagen och deras leverantörer som försöker nylansera viskos som ett grönt alternativ. Materialet är gjort av skogen, i det här fallet den svenska skogen, och därmed branschens framtid. Men viskos är allt annat än miljövänligt. Tillverkningen är enormt kemikalieintensiv. Vad som saknas är inte kunskap. Svenska viskosarbetare blev sjuka under stora delar av 1900-talet. I dag jobbar istället indiska arbetare i samma farliga ångor. Vad vi visar är hur ett svensk massabruk används som en grön front, eller ett grönt alibi, för att legitimera en fortsatt farlig tillverkning. Och detta är vad som är nytt, helhetsbilden: att en svensk fabrik numera tvättar rent och säljer in just den viskosproduktion som var för smutsig för Sverige.
HUR UPPSTOD URSPRUNGSIDÉN TILL PROJEKTET?
Vanliga fibrer i klädtillverkning, bomull och polyester, dras med miljöproblem. Industrin har försökt få fram mer miljövänliga alternativ. Däribland viskos, som tillverkas av trämassa. Sverige hade under 1900-talet en stor viskostillverkning, en industri som var omvittnat smutsig och skadlig för arbetarna. I dag har produktionen flyttat till Asien och marknadsförs som ett grönt alternativ, trots att processen är densamma. Det var troligt att det bakom den gröna fasaden fanns människor i Indien, som skadas av samma kemikalier som tidigare drabbat de svenska arbetarna. Vi hittade rapporter från miljöorganisationer som berättade om en hård arbetsmiljö och smutsiga utsläpp – och lokala journalister som försökt slå larm.
VILKA ARBETSMETODER TILLÄMPADES?
Få tillträde: Övertyga Aditya Birla För att kunna följa den svenska trämassan från svenska Domsjö till Aditya Birlas fabriker i Indien, behövde vi bli inbjudna av företaget. Detta av två anledningar: Vi behövde få journalistvisum, vilket har blivit svårare i och med att pressfriheten inskränkts kraftigt i Indien. Och vi vill besöka en av företagets fabriker för att säkra bildmaterial, dokumentera tillverkningen och säkerställa att Domsjös trämassa faktiskt används. Därför tog vi kontakt med företaget och sa att vi vill göra just det som de själva framhåller i sitt reklammaterial. Vi ville skriva ett reportage om hur skogen blir mode, eller med deras uttryck: ”från träd till tråd”. Ansvariga på företaget nappade på idén, och vi kände att den uttryckte vad vi faktiskt ville göra: nämligen granska värdekedjan. Därmed fick vi möjlighet att resa tillsammans med företagets hållbarhetschef till en viskosfabrik i Kharach. Intervjua på plats: Säkra vittnesmålen Vi har träffat ett fyrtiotal personer på två svenska och två indiska orter. Majoriteten av intervjuerna gjordes i staden Nagda. Under fyra dagar sökte vi upp och pratade med människor som antingen jobbat i fabriken eller lever i dess närhet. Här arbetade vi tillsammans med en indisk grävande journalist och en lokal källa. Deras insatser var avgörande för att hitta rätt personer och övertyga dem att ställa upp. I slutändan valde vi att endast skriva om ett fåtal av de personer som vi träffade. Bilden som samtliga gav var samstämmig, och därför kände vi oss trygga med att välja ut bara några av berättelserna. Vi valde däremot aktivt bort anonyma källor, eftersom vi upplevde att vi inte kunde garanteras deras anonymitet – av flera anledningar. Bevismaterial: Egna vattenprover För att kunna styrka det som intervjupersonerna berättade för oss, och motbevisa ett par av Aditya Birlas påståenden, tog vi egna vattenprover. Innan resan till Indien tog vi kontakt med det svenska labbet ALS, beställde provflaskor och fick instruktioner om hur vi skulle ta och hantera proverna. Väl på plats tog vi tre vattenprover: två i byarna vi besökte och ett vid utloppet från fabriken. Vi tog också ett jordprov. Proven analyserades av ALS i Sverige. Hela historien: Forskning och historiska dokument Vi ville inte peka ut bara en fabrik eller ett företag, utan visa på att viskostillverkningen är en historiskt smutsig industri. För att kunna berätta hela den historien, träffade vi ett skyddsombud och en platschef som hade jobbat på Svenska Rayon i Värmland. Deras berättelser om arbetsmiljön i den svenska viskosfabriken var ovärderliga. Vi läste vetenskapliga artiklar, böcker och rapporter. Särskilt viktiga var boken Fake Silk: The Lethal History of Viscose Rayon av amerikanska läkaren Paul David Blanc och En stråle av ljus: Svenska Rayon AB 1943-1993 av tidigare viskosarbetaren Ragnar Magnusson. Den sistnämnda, i princip bortglömda boken, hittade vi till slut ett lånexemplar av.
VILKA KÄLLOR ANVÄNDES?
• Intervjuer med ett fyrtiotal personer. • Dokument från indiska miljömyndigheter. • Egna vattenprover, analyserade i Sverige av ALS. • Vetenskapliga artiklar om viskostillverkning och dess konsekvenser för människor och miljö. • Historiska källor, äldre dokument och böcker om materialets historia. • Upplysningar om gränsvärden och hälsorisker från Arbetsmiljöverket och amerikanska institutet för arbetsmiljöforskning, NIOSH. • Rapporter från miljöorganisationer, framförallt från Changing Markets Foundation. • Samarbete med indisk journalist, lokala uppgifter.
VILKA PROBLEM UPPSTOD?
Visum: Officiell inbjudan krävdes Att få journalistvisum till Indien var svårt. Indiska ambassaden ville ha ett detaljerat schema med vilka vi skulle träffa när och var. Vi kunde såklart inte ge dem det, eftersom vi behövde skydda den indiska journalist och lokala källa som vi samarbetade med i Nagda. En officiell inbjudan från Aditya Birla var vad som fick ambassaden att till slut ge med sig. Övervakning: Kontrollerande företag Vi förstod tidigt att Aditya Birla skulle ha ständig koll på var vi befann oss och vad vi gjorde. Fabriken i Nagda är den absolut största arbetsgivaren på orten. Uppståndelse skulle leda till att folk tvekade inför att prata med oss. Lösningen var att arbeta fort och långa dagar. Vi valde också platser där vi inte skulle bli sedda eller väcka uppmärksamhet. Ett exempel: ett par av de bemanningsanställda anlände en halvtimme tidigare till platsen där vi skulle träffa dem. Då minskade risken att någon skulle se oss tillsammans. Men redan dag två fick vi via källor veta att en mobilbild på oss nått ledningen i Mumbai. Då bestämde vi oss för att inte träffa några anonyma källor. Riskerna var stora för dem. Spårbarhet: Svårt att fastställa fabrik I vissa fall, till exempel H&M, publicerade företagen själva listor på vilka företag och vilka fabriker de köper viskos ifrån. Men många visste helt enkelt inte. De visste att de köpte av Aditya Birla, men inte från vilken fabrik. Materialet var inte spårbart. Andra vill inte berätta.
VAD ANSER DU VIKTIGAST?
1. Granskningen: ”Den stora modebluffen”. Reportage publicerat i Dagens Arbete Nr 9, 2022. Också publicerat på da.se den 13 december 2022. Där med ansvarsintervjuer som separata artiklar: ”Fabriken förorenar inte floden” och ”H&M: Kemikaliekraven måste följas”. 2. Uppföljning: ”Här är företagen som köper viskos av Aditya Birla”. Artikel publicerad på da.se den 14 december 2022.
HUR MYCKET TID SPENDERADE NI?
Grovt räknat, omkring sex månader. De första intervjuerna gjordes 2021, men själva reportageresan till Indien blev uppskjuten flera gånger på grund av pandemin. Under tiden läste vi in oss parallellt med andra arbetsuppgifter.
VILKA REAKTIONER HAR ARBETET FÅTT?
Flera av företagen som köper viskos av Aditya Birla har reagerat på vårt avslöjande. De har sagt att de ska undersöka från vilka fabriker de köper och om de behöver vidta några åtgärder. Svenska Domsjö har av andra medier fått frågor om hur de ser på avslöjandet och Aditya Birlas ägande. Företaget försökte dessutom, in i det sista, få oss att inte publicera reportaget.
HAR AVSLÖJANDET FÅTT MEDIALT GENOMSLAG, I SÅ FALL VILKET?
Expressen uppmärksammade granskningen på webben (”Så förvandlas trä till H&M-kläder i Indien”) den 13 december 2022 och i tidningen (”Trots giftlarmet: Så görs H&M-kläder i indiska fabriken”) dagen efter. Även Örnsköldsviks Allehanda följde upp publiceringen med en artikel på webben och i tidningen den 25 december, ”Vittnesmål om farlig arbetsmiljö i fabrikerna” - samt på tidningens etta. Granskningen har fått stor spridning på Instagram och delats av flera stora konton, till exempel av Fair Action, Isabelle McAllister och Johanna Leymann – samtliga engagerade i frågor som rör hållbart mode.
HAR PROJEKTET ANMÄLTS TILL MEDIEOMBUDSMANNEN, GRANSKNINGSNÄMNDEN ELLER ANNAN INSTANS?
Nej.