SökBESKRIV KORTFATTAT VAD GRÄVET AVSLÖJAT
* Polisens bristande it-kunskap. Polisen kontrollerade inte gärningsmannen Anton Lundin Petterssons digitala spår, trots att han tillbringade största delen av sitt liv vid datorn. Polisen tömde inte hans mejl, Facebookkonto eller konton på spelsajter. Författaren och journalisten Åsa Erlandsson gjorde det, och upptäckte ett hittills okänt avskedsbrev som varken polis eller anhöriga visste fanns. I brevet, som skickades mindre än en timme före Sveriges blodigaste skolattentat, anförtror sig gärningsmannen till en spelvän på nätet. Tänk om denne hade kunnat stoppa dådet? Tänk om det hade rymts en medgärningsman i brevet som polisen missade? Erlandsson visar också att bristande it-kunskap är ett utbrett problem i hela Polissverige och att det kan vara förödande i mordutredningar. * Gärningsmannens hemliga vänner - drivkrafter och sexualitet. Erlandsson lyckas spåra den spelvän som fick ta emot det hemliga avskedsbrevet, och lyckas även hitta ytterligare en hemlig vän på nätet. Detta trots att såväl två svenska it-experter och två holländska grävande journalister, som hon anlitade, gick bet. Dessa två nätvänner, en holländare och en engelsman, var inledningsvis mycket misstänksamma men Erlandsson lyckades vinna deras förtroende och fick intervjua dem båda. De ger en helt annan bild av gärningsmannen och gör bilden av den rasistiske trippelmördaren Anton Lundin Pettersson mer komplex: Båda dessa nätvänner var öppet homo– och transsexuella och berättade att Anton Lundin Pettersson umgicks med dem och deras kretsar på nätet, blev deras vänner och flirtade med dem. * Mediernas missar. Hela den mediala berättelsen om dådet var falsk. Det visar Erlandsson i sin bok. Redan samma dag som dådet slog Expressen/GT fast att det första mordoffret, Lavin Eskandar, var en hjälte som offrade sitt liv i kampen mot gärningsmannen när han försökte rädda barn på skolan. Detta blev genast den allenarådande mediesanningen som i princip alla hakade på och som blev världsomspännande, även BBC och Washington Post rapporterade om ”The Swedish Hero”. Aftonbladet utsåg Lavin till en av huvudpersonerna i sin Svenska Hjältargala 2015 och bjöd in hela hans familj. Kändisar som Henrik Schyffert, Özz Nujen, Camilla Läckberg och Malena Erman spred också hjältehistorien i sina kanaler på nätet. Erlandsson visar i sin bok att medierna brast i källkritik och inte ville "kolla en bra story". Journalisterna kopierade påståendet om Lavins hjälteinsats av varandra, istället för att ställa sig den basala frågan ”hur vet vi det?” Erlandsson bakspårar mediernas rapportering och visar att den baserades på lösa rykten, även mer än ett år efter dådet. Några av de journalister som förmedlande medieankan intervjuas i boken om vad de byggde sina uppgifter på. Erlandsson går också till botten med hur Lavin egentligen mördades och visar att han överrumplades och utan någon chans att försvara sig. Detta sätter ljuset på hur viktigt det är med källkritik, särskilt idag när etablerade medier är ifrågasatta. Det visar också att man även måste kritiskt granska ”den goda” parten. Här tvingades familj och ögonvittnen på skolan spela med i en offentlig lögn som de aldrig hade bett om. * Gärningsmannens bror. Efter dådet var gärningsmannens familj så jagad och levde med en sådan stark hotbild att de flyttades till hemlig ort. I två år har journalister försökt få prata med dem, utan att lyckas. Här lyckas Erlandsson åter igen bygga förtroende och är den första och enda som fått intervjua och träffa någon ur familjen: gärningsmannens storebror. Hon tillbringar sammanlagt 16 timmar med honom vid hans köksbord. Hans berättelse är unik och hjälper oss att bättre förstå gärningsmannen och vad som kokade inom honom. En gärningsman som i medierna bara skildrats som ett förenklat monster i mask. * Kartläggning av digitala spår. Erlandsson ägnar månader åt en pedantisk kartläggning av gärningsmannens digitala spår på nätet och lyckas tex backa sig tillbaka genom tusentals kommentarer på Youtube för att hitta vad gärningsmannen skrev för fem år sedan. Hon går också igenom hundratals sajter, bilder och filmer på nätet för att på ett konkret och detaljerat sätt kunna beskriva den värld av våld, hat, självförakt och djurplågeri som gärningsmannen marinerade sig i. * Attentatet minut för minut. För första gången redovisas i detalj vad som egentligen hände under de tio minuter som gärningsmannen sökte efter sina offer på Kronans skola och mördade tre. Vi får en sammanhängande och detaljerad berättelse som tidigare inte varit möjlig då stora delar av polisens förundersökning är sekretessbelagd. Vilket lett till att myter och rykten frodats i Trollhättan under lång tid. Erlandsson bygger sin research på över 80 intervjupersoner – varav många intervjuats flera gånger om – och tecknar en konkret, detaljerad och sammansatt bild av vad som verkligen hände vid attentatet. Det har hjälpt många som på olika sätt drabbades av dådet att förstå och få svar på sina frågor.
PÅ VILKET SÄTT ANSER DU ATT GRÄVET UPPFYLLER KRITERIERNA FÖR EN GULDSPADE?
* Orginalgräv. Detta är ett journalistiskt gräv i bokform som inte tidigare publicerats i någon annan form, tex artikelserie eller poddavsnitt. Detta grävjobb publicerades för första gången i den kategori som det nu anmäls i: Bok. * Unika röster. Boken bygger på omfattande research och unika intervjuer med personer som aldrig tidigare låtit sig intervjuas. Tex gärningsmannens bror, gärningsmannens två hemliga vänner på nätet, poliserna som förhörde gärningsmannens bror och föräldrar, samt ögonvittnet till mordet på Lavin. * Avslöjanden. Helt nya faktauppgifter som tidigare inte varit kända och som varit mycket svåra att få fram då stora delar av polisutredningen och dokument därtill är sekretessbelagda. Andra journalister har i två års tid försökt få fram dem utan att lyckas. I boken finns tex gärningsmannens hemliga digitala avskedsbrev i sin helhet, ett referat av det sekretessbelagda avskedsbrev som polisen hittade och som Erlandsson läst i sin helhet, detaljer ur den sekretessbelagda förundersökningen, ett hittills okänt och omfattande personlighetstest som gärningsmannen gjorde, samt en utförlig redovisning av gärningsmannens digitala värld (sajter, filmer, bilder, mejl, chattkonversationer). Här avslöjas både polisens och journalisternas missar. * Eget, självständigt arbete. Bokens unika uppgifter bygger helt på egen research där Erlandsson har fått börja från början. Arbetet bygger inte på, och är inte heller beroende av, någon enskild välinformerad tipsare eller källa. * Hög integritet. I boken granskas såväl polisens som mediernas brister. Kritiska frågor ställs till såväl offer som gärningsmannen (hans bror). Alla behandlas lika. * Användande av många olika journalistiska metoder. Här finns allt från kartläggning av sociala medier och av digitala spår, till omfattande journalistiskt fotarbete på plats i Trollhättan, handskrivna brev, öppna och hemliga källor vid personliga möten. En stor och central del har varit att vinna förtroendet hos många misstänksamma, jagade eller traumatiserade människor. Det har Erlandsson gjort på olika sätt, bland annat genom att sätta samman ett cv om sig själv med tidigare arbeten och utförlig beskrivning av bokens syfte, för att på så vis få intervjua vissa intervjupersoner. Hon har också kommit överens med varje intervjuperson om att denne i förväg ska få läsa inte bara sina citat, utan hela den text där personen förekommer. Då Anton Lundin Pettersson knappt hade något umgänge alls, använde Erlandsson även Flashback forum och de många och långa diskussionstrådar som finns där för att få kontakt med personer som kommit i hans väg. * Många hinder. Några av syftena med boken var att ta reda på vad som ledde fram till attentatet, hur en blyg och vänlig kille från Trollhättan kunde bli Sveriges värsta skolmördare, hur dådet gick till minut för minut, samt vem gärningsmannen var bakom sin mask. Det var dock mycket svårt då det mesta ur polisutredningen var sekretessbelagt. Det blev heller ingen rättegång som hade kunnat generera offentliga handlingar eller något domslut. Det fanns heller inga utlåtanden från tex psykiatri, skolan eller andra samhälleliga instanser. Anton Lundin Pettersson levde som i en egen bubbla. Han hade inga vänner alls, därför gick det inte att intervjua några sådana. Han gjorde heller inte knappt några avtryck på nätet som gick att se ”utifrån”. Det fanns, kort sagt, nästan ingenting att gå på från start. Det var som att jaga ett spöke. Erlandsson fick använda all sin fantasi, kreativitet och journalistiska erfarenhet för att komma runt dessa hinder och komma vidare. * Mottagande och konsekvenser. Boken belönades med Stora Journalistpriset i klassen Årets Berättare 2017. Boken fick redan dagarna före publicering stor uppmärksamhet i både riksmedia och lokalmedia, där kvällstidningarna och DN publicerade ett pärlband av nyheter ur boken samt ett stort kapitelutdrag. Anhöriga till mordoffren har offentligt skrivit på Facebook att boken hjälpt dem att förstå vad som hände, och läka. Sjukhuset i Trollhättan snabbköpte boken för att använda den som krisstöd bland sin vårdpersonal. Polisens metodstöd för utredning av grova brott (PUG, även kallad Mordbibeln) skrevs om några veckor efter att boken kom ut – nu har det förts in att it-spåren ska kartläggas direkt när ett grovt brott inträffat. Detta för att misstagen vid skolattentatet inte ska upprepas igen. Professor J Reid Meloy, internationell auktoritet på ämnet ensamagerande gärningsmän, har bett Erlandsson att skriva en vetenskaplig artikel tillsammans med honom som nu ska publiceras i Journal of Forensic Sciences. Erlandsson föreläser nu på Polishögskolan, bibliotek, Journalisthögskolan med mera om arbetet med boken och det som kom fram i den, hur vi kan förstå den moderna tidens gärningsman som går under radarn och i hemlighet planerar sin egen och andras undergång.
HUR UPPSTOD URSPRUNGSIDÉN TILL PROJEKTET?
Erlandsson skrev ett långt reportage i tidningen Svensk Polis om den patrull som sköt gärningsmannen. Reportaget vann pris för ”Bästa text” 2016 i Swedish Content Awards, och Norstedts förlag hörde av sig och bad Erlandsson skriva boken om dådet.
VILKA ARBETSMETODER TILLÄMPADES?
* Intervjuer. Nästan uteslutande öga mot öga gjorda vid resor till flera olika städer i landet. Öppna intervjuer och hemliga. * Brevskrivande. För att nå vissa intervjupersoner fick Erlandsson skriva flera brev, förklara vem hon är, vilket syfte hon hade, berätta om sig själv och varför hon ville tala med dem. * Sekretessbelagda uppgifter. * Sociala medier. Lägga pussel för att spåra människor och fastställa deras identitet. * IT-research. Omfattande kartläggning av gärningsmannens spår på nätet. * Förtroende. Den kanske viktigaste journalistiska metoden av alla. Erlandsson har intervjuat flera traumatiserade, skygga, och mycket misstänksamma personer. Gärningsmannens bror sade rakt ut att han och hans familj avskyr journalister och att de känt sig jagade. Ändå ställde brodern till slut upp. Där både datahackers och utländska grävande journalister gick bet i sökandet efter gärningsmannens hemliga avskedsbrev och hemliga vänner - där lyckades Erlandsson gå i mål. Tack vare den grundläggande journalistiska förmågan att bygga förtroende hos människor.
VILKA KÄLLOR ANVÄNDES?
* Öppna källor. Intervjuer med ett 50-tal nyckelpersoner inom sjukvård, polis, skolan, tidigare klasskamrater och lärare, alla de drabbades familjer, gärningsmannens familj, vanliga Trollhättebor, föreningslivsmänniskor samt forskare. * Anonyma källor. Intervjuer med ytterligare ett 30-tal personer som bidragit med bakgrundskunskap. * Sekretessbelagda uppgifter. * IT-research. Bakspåra gärningsmannens digitala liv. * Sociala medier. Lägga pussel för att spåra människor och fastställa deras identitet, samt få kontakt med nya personer. * Diskussionstrådar på Flashback – för att få kontakt med skygga och misstänksamma människor som kände Anton Lundin Pettersson. * Konton på nätet. Gärningsmannens spelsajter, Facebookkonto, mejladress samt kommentarer skrivna på nätet.
VILKA PROBLEM UPPSTOD?
* Sekretess. Nästan hela polisutredningen är sekretessbelagd, liksom det avskedsbrev som polisen hittade. I två år har det överklagats av journalister men Kammarrätten har gång på gång sagt nej. Erlandsson lyckas ändå tack vare ett stor antal intervjupersoner och goda källor navigera förbi detta och ge en heltäckande bild av såväl attentatet som gärningsmannen. * Misstänksamma människor. Att tala om Sveriges blodigaste skoldåd river upp svåra känslor hos de inblandade. Flera av dem har även negativa erfarenheter av att tidigare ha blivit intervjuade. Andra har konsekvent vägra att ställa upp. I boken får Erlandsson dem att tala ut, tack vare förmågan att vara påläst, bygga förtroende, jobba transparent så att alla fick läsa före publicering och ge alla intervjupersoner gott om tid att tänka igenom sina beslut. * Inga spår. Det blev ingen rättegång eller dom som kunde genererat offentliga handlingar. Gärningsmannen är död och kan inte intervjuas. Han lämnade nästan inga öppna digitala spår efter sig på nätet och det finns inga vänner som kan berätta vem han var. Erlandsson lyckas dock både ta sig in i gärningsmannens mejlkonto och ett spelkonto där hon hittar det hemliga avskedsbrevet. Hon lägger också månader på att backa kommentarsfält på nätet fem år tillbaka i tiden, för att kontrollera om gärningsmannen hade skrivit något (det hade han).
VAD ANSER DU VIKTIGAST?
* Polisens missar. Idag har all kriminalitet koppling till nätet och det är i mobilen och i datorn dagens gärningsmän planerar och kommunicerar om sina dåd. I fallet med skolattentatet avslöjas polisens bristande it-kompetens - som hade kunnat vara förödande. * Mediernas missar. Rapporteringen var fort och fel. I sin iver att hitta ett ljus i mörkret uppfann man en hjälte som inte fanns. En myt som spreds över världen och som plågat de anhöriga och andra som visste hur attentatet egentligen gick till. * Gärningsmannen bakom sin mask. Tack vare de unika intervjuerna med hans bror, som sedan ledde vidare till intervjuer med två hemliga vänner, får vi en sammansatt och komplex bild av gärningsmannen, vad han brottades med, vad han drevs av. Den kunskapen bidrar till att förstå och upptäcka dessa så kallade ensamagerande gärningsmän som i hemlighet planerar sin egen och andras undergång. Forskning är en central del i boken – och här visar Erlandsson likheter och skillnader mellan Anton Lundin Pettersson och tidigare gärningsmän som Anders Behring Breivik, Peter Mangs och John ”Lasermannen” Ausonius. Gärningsmännen inspirerar varandra och kopierar varandra. Erlandsson visar också hur polis och säkerhetstjänst för att upptäcka dessa ”gåtor” som går under radarn och i hemlighet planerar sin egen och andras undergång. Hon visar också hur man – trots allt – kan upptäcka dem i tid.
HUR MYCKET TID SPENDERADE NI?
Ett år, vid sidan av ett heltidsjobb.
VILKA REAKTIONER HAR ARBETET FÅTT?
* Stora Journalistpriset. I klassen Årets Berättare, motiveringen löd: "För att hon genom virtuos berättarteknik kryper in under skinnet – på både mördare och läsare – och därmed får oss att inse vidden av ett av de värsta rasistdåden i svensk historia." Det påpekades under galan att boken även hade kunnat tävla i fler klasser. * Poliser. "Vi lyfter på hatten, du har gjort en bättre utredning än vi", sade utredaren när han fick ta del av bokens avslöjanden. Patrullen som sköt gärningsmannen använder sig av det som framkommer i boken när de överklagar det beslut som innebär att de nekats brottsofferersättning. Erlandsson visar nämligen hur motiverad gärningsmannen var, att han bestämt sig för att dö. Det framkommer i det hemliga avskedsbrev som hon hittat. * Polismyndigheten. Metodstödet PUG, den så kallade Mordbibeln, har skrivits om som en följd av de brister som avslöjats kring polisens it-kunskaper vid dådet. Generellt inom polisen är reaktionen att "vi måste dra lärdom av de brister som framkommer i boken". * Journalister. Boken kallades på Bokmässan för ”Årets bok”. Författaren Magnus Utvik säger i sin poddintervju att ”Detta är en av årets viktigaste böcker, lika omvälvande och stark som Gellert Tamas "Lasermannen”. DN skrev på ledarplats att ”Det som var omöjligt för polisen visade sig dock vara möjligt för journalisten Åsa Erlandsson." * Anhöriga. Anhöriga till de mördade beskriver hur boken hjälper dem förstå och läka, lägga pussel och reda ut missförstånd. * Övriga. Sjukhuset i Trollhättan använder boken som hjälp i deras krisstöd för personalen. Inom polisen används den på samma sätt. Socialtjänsten i Trollhättan vittnar om hur boken hjälper dem i deras arbete med människor som är lika isolerade som gärningsmannen var. Advokaten Viktor Banke skrev på Twitter: "Oerhört intressant, välskriven och välavvägd." En bokrecensent skrev: "En stor poäng med Erlandssons bok är att hon tar gott stöd i forskning kring gärningsmän av Lundin Petterssons typ. När det blir som svårast är hon som mest saklig." En annan recensent skrev att Erlandsson "gjort sitt bästa för att berätta hela historien och komplicera bilden när det hade varit lättare att förenkla. Både de som vill se honom som en "ensam galning" och som en "rasistisk terrorist" hittar saker att irritera sig på i " Det som aldrig fick ske". I Dagens Industri kallade Jan Gradvall boken för "sensationell" och skrev att boken är "skriven med ett tempo och en närvaro som för tankarna till amerikansk reportagejournalistik av yppersta klass." DN skrev på ledarplats att boken "avslöjar polisens blinda fläck" och att "det som var omöjligt för polisen visade sig dock vara möjligt för journalisten Åsa Erlandsson." DN:s recensent kallade boken ett "journalistiskt kraftprov som låter läsaren komma väldigt nära en bit outhärdlig svensk samtidshistoria."
HAR PROJEKTET ANMÄLTS TILL MEDIEOMBUDSMANNEN, GRANSKNINGSNÄMNDEN ELLER ANNAN INSTANS?
Nej.