Sök
Kategori
Etermedia riks nyhet
Vinnare
Marja Grill
Förutom ovanstående deltog följande personer
Jenny Küttim, Per Leandersson, Johannes Björklund
Publiceringsdatum
2020-06-09
Var publicerades jobbet?
SVT Nyheter
Rapport och Aktuellt
JURYNS MOTIVERING
”För att med tålamod och list ha avslöjat hur det system som ska skydda barnen i själva verket kan göra dem helt rättslösa.”
BESKRIV KORTFATTAT VAD GRÄVET AVSLÖJAT
Sofie, 13, sitter inspärrad på HVB-hem: ”Jag vill komma hem” När Sofie gick till skolan en torsdag i februari visste hon inte att hon inte skulle få komma hem igen, till de som hon ser som sin familj. I desperata meddelanden skriver hon: “VILL BARA HEM”. Barn som blir omhändertagna när de är små kan få vänta i åratal innan de får nya vårdnadshavare – trots att de inte får komma tillbaka till sina biologiska föräldrar. I många fall sker det aldrig, visar SVT Nyheters granskning. Genom en unik körning av LVU-placerade barn kunde vi kartlägga vad som blir av dem efter placeringen. Och det skulle visa sig att småbarn någonsin får laglig rätt till en ny familj. Istället flyttas de runt. Det är drygt 18 000 barn som bor i familjehem och av dem får runt 360 barn vårdnaden överförd varje år. Sofie, 13 år, skildes mot sin vilja från sina fosterföräldrar – efter SVTs granskning kan nu hennes fall prövas med hjälp av barnkonventionen. Enligt hennes advokat skulle det bli ett pilotfall. – Jag vill hem, säger Sofie till SVT när hon efter fyra månader lyckas ringa ut från HVB-hemmet. Under vår granskning kunde vi också avslöja hur socialtjänsten uppträder hotfullt mot de funktionshindrade föräldrarna. När de berättar för socialtjänsten att de ska bli intervjuade, hämtas de upp av tjänstemän och pressas att skriva på ett papper där de drar tillbaka SVTs fullmakt. “Lägg på luren, stäng dörren. Prata inte med henne!” uppmanar socialtjänstemannen föräldrarna.
PÅ VILKET SÄTT ANSER DU ATT GRÄVET UPPFYLLER KRITERIERNA FÖR EN GULDSPADE?
Fallet Sofie blev efter vårens debatt om “lilla hjärtat” den berättelsen som kunde avslöja det större systemfelet för hur utsatt familjehemsplacerade barn är. Sofie var tillräckligt gammal för att själv kunna argumentera för sin sak - ändå lyssnade ingen på henne - fast barnkonventionen tydligt säger att barns rättigheter ska vägas in. Hennes berättelse visar med tyngd hur utsatt familjehemsbarn är fast i ett rättsligt mellanland mellan de som är vårdnadshavare på papper och de som hon kallar mamma och pappa. Systemet fungerar inte trots att det finns verktyg som vårdnadsöverflyttningar för att säkra en trygg uppväxt. Styrkan med avslöjandet är vi vågade berätta hela Sofies berättelse. Dessutom tog vi reda på att hon var långt ifrån ensam. Genom en unik körning tog vi reda på att det gällde tusentals barn. Barn i familjehem saknar rätt till sina fosterföräldrar, även om de varit placerade där sedan de föddes om inte vårdnaden har förts över på familjehemmet. Vi kunde visa en helt okänd bild: att ytterst få familjehemsbarn någonsin får nya vårdnadshavare, även om de aldrig kommer tillbaka till sina biologiska föräldrar. Dessutom visade vår granskning att detta kan drabba barn som Sofie hårt, där de hamnar i ett rättsligt limbo utan möjligheter att få en prövning av de som de uppfattar som sina föräldrar.
HUR UPPSTOD URSPRUNGSIDÉN TILL PROJEKTET?
En del historier är för svåra att granska och berätta, särskilt de där det är barn inblandade. Men det var när jag fick tillskickat mig en zip-mapp med alla de hjärtskärande sms, meddelanden och gråtande emojis som den då 12-åriga flickan hade skickat till syskon, föräldrar och vänner för att få hjälp att komma hem igen, som vi bestämde oss för att ändå försöka gå till botten med detta. “Hjälp mig!” skrev hon. Men inte bara Sofie ville att detta skulle granskas, utan också fosterföräldrarna och de biologiska föräldrarna. Och det gällde att rikta granskningen även mot dem.
VILKA ARBETSMETODER TILLÄMPADES?
Först läste jag allt som fanns offentligt, LVU-domar och beslut. Sedan läste jag familjehemsjournalerna, intervjuade alla i familjehemmet och dess närhet, barn som själva vuxit upp i familjehemmet, släktingar, socialtjänstens familjehemshandledare, lärare och specialpedagoger för att se om det fanns någonting där som gjorde flytten av Sofie mer begriplig. Men bilden som kom fram var av ett erfaret, engagerat och uppskattat familjehem. Jag pratade också med Sofies biologiska föräldrar, som har funktionsnedsättningar. De ville gärna att jag skulle granska fallet, och hörde av sig med mer dokumentation och sina erfarenheter av socialtjänsten. Socialtjänstens egen version av vad som hänt fick vi inte i någon intervju, eftersom de inte ansåg att vårdnadshavarnas fullmakt var giltig. Men de biologiska föräldrarna har spelat in alla möten med dem, och gav mig tillgång till allt som rör fallet, inklusive all korrespondens och dokumentation kring Sofie. Där fick vi höra och läsa deras egna ord och beskrivningar av hur de uppfattade fallet, vilket kom att bli avgörande. Att de inte hävdade eller trodde att Sofie blivit utsatt för något övergrepp i familjehemmet, och att de skriver att hon istället blev traumatiserad av det hastiga uppbrottet därifrån var viktigt. Det visade att även om de landade i att de inte tyckte att familjehemmet var bra nog, så var det inte på grund av hur de hade varit som föräldrar till Sofie. De allra flesta barn som omhändertas är inte spädbarn, men vi ville också veta hur det går för andra barn som omhändertas som småbarn. Genom en unik datakörning från Socialstyrelsens register kunde vi få fram att bara fyra procent av dem någonsin kommer tillbaka till de biologiska föräldrarna, men färre än vartannat av barnen får vårdnaden överflyttad dit. Och det tar lång tid, inte de tre år som lagen säger, utan i genomsnitt åtta år innan vårdnaden till slut flyttas. Den här statistiken var svår att få fram, eftersom kommunerna inte behöver rapportera någonstans hur ofta de gör vårdnadsöverflyttningar eller flyttar barn i familjehem. Istället fick vi gå bakvägen, genom att följa de barn som varit placerade enligt LVU och se varför vården har upphört. Först fick jag veta att detta inte gick att få fram på grund av bristande data, men efter flera samtal med olika handläggare och statistiker på Socialstyrelsen fick jag tag på en expert på deras register som själv hade varit familjehemsplacerad som barn. Hon hittade till slut ett sätt att formulera en begäran som skulle fungera. Vi begärde då statistik över ålder och orsak till att LVU upphört på alla barn mellan 2004 och 2015 och situationen efter placering. Då kunde vi se att ytterst få av de som omhändertagits innan de fyllde 3 år, kom tillbaka till sina biologiska föräldrar. Istället placerades de ofta i nya familjehem, nya LVU-placeringar.
VILKA KÄLLOR ANVÄNDES?
Domar, journaler, socialtjänstens utredningar, polisutredningen om den misstänkte unge i Sofies familjehems närhet, muntliga intervjuer, inspelat material från socialtjänstmöten, muntliga förhandlingar och telefonsamtal. Data från Socialstyrelsens “Register över insatser för barn och unga”. Jag har också ägnat många kvällar och helger till att vårda källor och bygga upp relationer.
VILKA PROBLEM UPPSTOD?
Ett mycket oväntat problem, något som aldrig har hänt mig tidigare, var att när jag var på väg till den första intervjun med de funktionshindrade biologiska föräldrarna så försökte socialtjänsten hindra dem från att prata med mig. En socialsekreterare körde ut till dem, i en grannkommun, för att hämta in föräldrarna till kommunhuset där de sedan fick dem att under påtryckningar ta tillbaka fullmakten till SVT. Om inte föräldrarna hade spelat in mötet hade jag haft svårt att tro att detta faktiskt hände. Ett annat problem var att jag inte fick prata med Sofie själv förrän efter flera månader. Det som jag ville berätta om, att hon isolerades utan att få träffa eller ens prata med dem hon ville, var det som också hindrade oss från att berätta om det. Det som fick oss att till slut välja att publicera utan att ha fått tag på Sofie var att alla i hela konflikten, från hennes eget ombud till socialtjänsten, beskrev hur mycket Sofie längtade hem. Både den ansvariga socialsekreteraren och socialchefen beskriver också på möten och i dokument hur själva flytten från familjehemmet hade traumatiserat henne. Hennes röst fick till slut vara med i alla de sms och meddelanden hon skickat till sin familj. Det var nödvändigt för att visa hur hon själv agerat, försökt få hjälp, försökt få bli hörd. Men det var såklart inte förrän jag till slut fick prata med henne själv som jag kunde vara helt säker på att vi hade skildrat detta rätt från hennes perspektiv. Det första meddelandet fick jag klockan halv två på natten när hon hade lyckats nå internet. Hon skrev “har sett allt det är perfekt” och så en tumme upp-emoji. Den lättnaden var enorm. Ett annat stort problem var att vi för att skydda minderåriga i familjehemmets närhet inte kunde berätta allt som vi tagit reda på om bakgrunden till omhändertagandet. Vi ville dels vara helt transparenta med att det börjat som ett ärende om misstänkta sexuella övergrepp, men samtidigt vara tydliga med att inte Sofie varit inblandad. Ändå fick vi inte berätta detaljerna i hela historien för att skydda andra inblandade ungdomar. Det är en svår avvägning mellan den öppenhet man vill ha om allt man har tagit reda på, och samtidigt ett nödvändigt krav att vi skyddar de minderåriga som kan utsättas för publicitetsskada. Ytterligare ett problem var hur vi skulle hantera Sofies biologiska föräldrar. De har funktionsnedsättningar, och ansågs därför inte av rätten kunna ta hand om Sofie. Samtidigt som socialtjänsten använder dem och deras roll som vårdnadshavare för att de ska skriva på papper om begränsningar av Sofie på HVB-hemmet så menade socialtjänsten att deras fullmakt inte skulle gälla. Kunde vi lite på att deras vilja att vi skulle läsa, lyssna på och granska fallet verkligen var deras riktiga vilja? Jag hade i stort sett daglig kontakt med dem under hela processen, de fick läsa allt innan publicering och jag lade stor omsorg om att de också skulle förstå och känna sig bekväma med hur jag skildrade dem. Samtidigt har jag hela tiden varit tydlig med att jag kommer att prata med alla inblandade, och att det är Sofies röst som kommer att vara avgörande.
VAD ANSER DU VIKTIGAST?
1. Sofie, 13, isoleras från sin familjehemsfamilj https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sofie-13-ar-ensam-pa-ett-hvb-hem-det-ar-en-hemsk-mardrom 2. Många omhändertagna barn får aldrig nya vårdnadshavare https://www.svt.se/nyheter/inrikes/manga-omhandertagna-barn-far-aldrig-nya-vardnadshavare 3. Hemliga inspelningarna avslöjar: Föräldrar utsätts för påtryckningar av socialen https://www.svt.se/nyheter/inrikes/hemliga-inspelningen-avslojar-foraldrar-hotas-av-socialen
HUR MYCKET TID SPENDERADE NI?
Ungefär sex veckor, heltid.
VILKA REAKTIONER HAR ARBETET FÅTT?
IVO har granskat ärendet efter vår publicering och kritiserar Borlänge kommuns socialtjänst i ett unikt beslut. De skriver att kommunen skulle ha gett barnet en ställföreträdare och information om att hon kunde överklaga omplaceringen från familjehemmet när det framgick att barnets vilja var att stanna kvar där. På den punkten stöder sig IVO på ett RÅ-uttalande (Regeringsrättens årsbok) om ett likartat fall från 2006. De kritiserar också att socialtjänsten gett HVB-hemmet i uppdrag att undanhålla hennes post och ta ifrån henne telefonen och möjligheter att prata med familjehemmet. BO har återigen lyft krav på lagändringar, och både regeringen och oppositionen har lyft Sofies fall som ytterligare ett exempel på att det behövs en lagändring som stärker familjehemsbarnens rätt. I september kom så också en Lagrådsremiss med den innebörden, där man stärker kravet på att socialnämnderna måste pröva vårdnadsöverflyttning varje år för barn som placerats i samma familjehem i mer än tre år.
HAR PROJEKTET ANMÄLTS TILL MEDIEOMBUDSMANNEN, GRANSKNINGSNÄMNDEN ELLER ANNAN INSTANS?
Nej.