För barnens bästa, Nominerad Guldspaden 2019

Tillbaka

Nominerad till Guldspaden 2019 i kategorin Etermedia riks nyhet Se bidrag: Bidrag (.zip, 110 MB)

Kategori Etermedia riks nyhet Nominerade Carolina Jemsby Marja Grill Förutom ovanstående deltog följande personer Helena Bengtsson, Kenneth Ulander, Kalle Segerbäck, Tomas Hallstan, Bengt Löfgren Publiceringsdatum 2019-01-07

BESKRIV KORTFATTAT VAD GRÄVET AVSLÖJAT

Vi avslöjade att minst 150 barn farit illa i Sverige de senaste tre åren, trots att socialtjänsterna vetat om deras situation och borde kunnat hjälpa dem. Nästan hälften av de barn som råkat illa ut, på grund av att socialen missat att agera, eller agerat felaktigt, var omhändertagna barn; barn som redan är mer utsatta än andra. Och antalet barn som råkat illa ut, fast de borde fått hjälp, kan vara mångfalt fler. Vi kunde bara kartlägga de fall som tillsynsmyndigheten IVO känner till, men i vår granskning avslöjade vi att var sjätte kommun aldrig anmält ett allvarligt missförhållande gällande barn - något som av experter tolkas som att mörkertalet är stort. Genom kodningen i vår databas kunde vi visa att bristerna i barnskyddet beror på att socialtjänsterna saknar rätt resurser, rutiner och kompetens. Att barn råkat illa ut, betyder att de till exempel blivit vanvårdade, utsatts för fysisk eller psykisk misshandel eller råkat ut för övergrepp. Några exempel: • Lessebo. Barn utsattes för fortsatt våld under fyra månader, eftersom socialtjänstens utredning dröjde. Detta trots flera anmälningar från polis, skola och socialjour. • Falköping. Polisen gjorde en orosanmälan om att två barn befann sig i sitt hem med narkotikapåverkade föräldrar och narkotika tillgängligt. Det tog fem dagar för socialtjänsten att agera. • Mölndal. Fyra barn for illa efter att socialtjänsten missat deras svåra boendesituation. Familjen blev hemlös i flera månader och äldsta flickan intagen på jourhem.

PÅ VILKET SÄTT ANSER DU ATT GRÄVET UPPFYLLER KRITERIERNA FÖR EN GULDSPADE?

Det har i flera år larmats om kriser på landets socialtjänster. Vi ställde oss frågan om och i så fall hur det drabbar barnen. Leder bristerna till att barn far illa? Om ja - i vilken omfattning? Vi upptäckte snart att det här var en fråga som ingen hade svaret på. Inspektionen för Vård och Omsorg, IVO, granskade kommun för kommun men saknade en helhetsbild. Då bestämde vi oss för att försöka ta reda på svaret. Det krävde ett stort arbete för att hitta rätt metod: verksamheten omgärdas av sekretess. Vi ägnade många veckor åt att testa olika metoder, som vi sedan var tvungna att förkasta. Till slut lyckades vi hitta en metod och kunde så småningom få fram svaret på vår ursprungliga fråga; Ja. Kriserna inom socialtjänsterna innebär faktiskt att barn far illa i onödan. Men vi kunde också visa att det inte är den enda svaret: bristande kompetens och rutiner är en stor del av anledningen till att fall blir liggande, eller felaktiga beslut fattas. Och vi kunde också visa att det som kanske tycks som det mest självklara; att lyssna på barnen, är det som socialtjänsterna oftast brister i. I vår granskning gjorde vi både en stor nationell kartläggning där vi kunde visa att barn far illa. Vi kunde också förklara bakgrunden; hur, när och kanske framför allt - varför barn råkat illa ut, fast socialtjänsterna eller IVO själva uppger att det borde kunna undvikas. Vid sidan av den stora makro-granskningen, gick vi på djupet i tre olika fall där barn utsatts för våld eller vanvård och berättade steg för steg vad som skett, vad som gått fel i hanterandet och vilka konsekvenser detta fått. Vi tycker att det är en viktig granskning eftersom det handlar om en (tyvärr) växande grupp i vårt samhälle: barn som far illa och som inte har en egen röst för att göra sig hörda i samhällsdebatten. Vi tycker det är värt att uppmärksamma och prisa, likaså att vi under mycket lång tid kämpat med att finna rätt metod och efter många misslyckanden ändå fortsatte och till slut lyckades. Det var för oss också viktigt att hitta svaret på “varför”, för att kunna vara konstruktiva i vår rapportering. Våra avslöjanden fick stort genomslag och IVO annonserade efter granskningen att de nu ska se till att själva få en rikstäckande bild av situationen för utsatta barn, vilket gör framtida förbättringar möjliga.

HUR UPPSTOD URSPRUNGSIDÉN TILL PROJEKTET?

Det började med nyhetsrapporteringen kring flickan Yara, som mördades i Blekinge 2014. Orosanmälningar hade gjorts, men blivit liggande i en hög på socialkontoret. Därefter har vi följt medierapportering om andra tragedier, där barn dödats av sina vårdnadshavare. Vi började fundera på detta: är det bara enskilda tragedier? Eller går det att göra någon form av kartläggning på makronivå? Vi ville veta hur vanligt det är att barn far illa och ibland till och med dödas, trots att samhället haft kännedom om missförhållanden och borde agerat. Och hur ska detta kunna undvikas i framtiden? Vilka förbättringar krävs? Vår idé var att lämna de enskilda fallen för att systematiskt kartlägga och se om kriserna på socialtjänsterna gjort livet svårare för utsatta barn, också ur ett nationellt makroperspektiv. Vi jobbade länge med att finna rätt metod för att genomföra kartläggningen och gick på en hel del nitar innan vi till slut hittade rätt.

VILKA ARBETSMETODER TILLÄMPADES?

Vi började med att gå igenom all medierapportering kring barn som farit illa, vi tankade ner samtliga domar från Acta Publica som vi kunde hitta, vi lusläste Socialstyrelsens dödsorsaksregister och vi hade omfattande kontakter med IVO för att se vilket av deras material vi kunde få ta del utav. Det här var ett arbete som pågick lågintensivt under ett drygt halvår, medan vi testade olika metoder. Till exempel begärde vi ut samtliga anmälningar från IVO för enskilda kommuner under en viss månad, för att se vad som fanns och hur det var kodat av IVO. Vi försökte också med en metod att titta på domar se hur många barn som drabbades av våld och i dem hitta fall där socialtjänsten varit inblandad och vad som hänt då. Det gick dock inte att systematisera på ett rimligt vis eftersom domarna inte gick att begära ut vare sig med hänvisning till ålder på målsäganden eller var begränsade till en typ av brott utan blev en ohanterlig mängd som måste sorteras väldigt manuellt. Till slut bestämde vi oss för att själva bygga en databas, för att med hjälp av informationskodning få fram de uppgifter vi behövde. Vi hade många, långa förhandlingar med IVO, som till en början var ovilliga att lämna ut sina inspektionsrapporter. Till slut hotade vi med att begära ut allt tillgängligt material, osorterat, vilket hade blivit ett extremt stor arbete både för oss och för IVO. Då gick de med på att vi skulle få samtliga beslut som rörde hanteringen av barnärenden 2016, 2017 och de första nio månaderna 2018. Det innebar att vi fick beslut, som också handlade om SIS-hem och granskningar av HVB-hem. Vi började med att genom programmering gallra bort de ärendena (eftersom dom inte handlade specifikt om socialtjänsternas agerande) och fick då till slut fram 324 ärenden om 994 barn. Vi läste igenom samtliga och begärde ut kompletterande handlingar, för att förstå vad fallen faktiskt handlade om, vad som hänt och hur barnen drabbats. Vi försökte också få en klar bild över vem som bar ansvaret, i de fall där barnen råkat illa ut. Därefter kodade vi samtliga ärenden utifrån olika kriterier. Bland kriterierna fanns huruvida det var barn som redan omhändertagits av socialtjänsten; hur många barn det rörde, om barnen farit illa på grund av att socialtjänsten agerat felaktigt (enligt vad socialtjänsterna själva eller IVO uppgett) och vilka orsakerna till begångna fel var. Majoriteten av utredningarna började som tillsyn (137 ärenden), därefter Lex Sarah-anmälningar (121 ärenden); där kommunerna själva slagit larm om att ett allvarligt missförhållande skett, eller att det funnits risk för det. En mindre del rörde anmälan eller klagomål från enskilda (42 ärenden) samt några övriga fall liksom återrapporteringsfall. Vi kodade också vad ärendena handlade om, vad som gått fel; det var dels föräldrar som inte får insyn eller möjlighet att kommunicera med sina barn (14 st). Dels barn som skadats psykiskt eller fysiskt, eller utsatts för övergrepp.Där ingår också barn som är placerade på boenden (123 ärenden). Vi kodade också barn som har dött (2 ärenden) och om det handlat om brister i utredningar, outredda orosanmälningar, brister i familjehem etc. (120 st). En siffra som stack ut och som vi tyckte var intressant var att 150 barn hade farit illa, på grund av att socialtjänsten gjort fel: antingen inte agerat när de bort, eller agerat felaktigt. I vissa fall hade socialnämnderna missbrukat sin makt. Vi kunde också se att den siffran var högre 2017, det år då IVO gjorde en riktad tillsyn av placerade barn och då fann brister i 47 av 50 kommuner, i många av fallen innebar bristerna att omhändertagna barn for illa. Det indikerar att problemet är långt större, än vad vår granskning kunde visa. En tolkning som också IVO själva höll med om.

VILKA KÄLLOR ANVÄNDES?

• Parallellt med arbetet med databasen gick vi igenom medierapporteringen de senaste åren kring fall som uppmärksammats. Vi jobbade systematiskt med olika mediearkiv för att hitta artiklar i lokalpress, med fall som inte plockats upp av riksmedia. Vi skapade utifrån detta ytterligare en databas som låg till grund för att hitta och ta kontakt med personer som var berörda. • Vi gick också igenom domar, genom sökningar i databasen Acta Publica, för att finna fall där barn råkat illa ut, trots att kunskap om misstänkta missförhållanden funnits hos socialtjänsterna. Så hittade vi både Tina och Eddies mamma Rebecca Wagerland, som är med i reportagen. Alicia anmälde själv hur hon blivit behandlad till IVO och hennes fall finns med i vår databas. • En sak som vi uppmärksammade under arbetet var vikten av att Lex Sarah-anmälningar görs av socialtjänsten, vid allvarliga missförhållanden eller risk för det. Men inte i något av de tre fall som vi valde att titta närmare på hade kommunerna gjort Lex Sarah. Vi ställde därför frågan till IVO om hur många kommuner som aldrig gjort en Lex Sarah, sedan IVO grundades 2013. Vi fick en lista med ett antal kommuner; och det visade sig att 51 kommuner aldrig gjort en Lex Sarah.

VILKA PROBLEM UPPSTOD?

Som vi redan beskrivit, var nog den största utmaningen att hitta en metod för att göra kartläggningen. När det väl var på plats, dök förstås nya utmaningar upp. Ett stort problem var att IVO själva sa att deras databas var bristfällig,och att om ärenden var felkodade, så kunde det hända att de inte var med. Därför fick vi ägna en hel del tid åt att dubbelkolla att vi fått allt, genom att till exempel begära samtliga ärenden från vissa orter, för att sedan kolla om det fanns barn där som inte fanns när vi bara bad om barnärenden. Vi ringde också runt till de 52 kommuner som enligt IVO aldrig hade gjort någon Lex Sarah för att dubbelkolla att uppgiften stämde, det visade sig då att det i själva verket var 51 kommuner som aldrig Lex Sarah-anmält. Men det största problemet var att få socialtjänsterna att prata med oss. Vi ville ju höra deras version om varför saker och ting gått fel. Mycket stod ju i dokumenten, men inte allt. De tre socialtjänster som vi slutligen valde att ta med, hanterade situationen helt olika. Från Götene som enbart gav en kort telefonintervju, till Mölndal som bara ville prata om principen, ända till Tinas hemkommun, Skellefteå, som släppte in oss helt och hållet. Det var mycket tack vare att Tina ville och orkade möta dem, hon var den de släppte in för att de ville förklara sig och svara på hennes frågor. Hon var nyckeln i att få dem att öppet berätta sin version, och att möta också oss.

VAD ANSER DU VIKTIGAST?

Tinas resa. De senaste tre åren har minst 150 barn i Sverige farit illa; skadats eller försummats, på grund av att socialtjänsten gjort fel. Det visar en unik kartläggning som SVT Nyheter och Uppdrag Granskning har gjort. Vi har följt med en av de som drabbats, på en resa till sitt förflutna. Alicias berättelse. Barn som som råkat illa ut, på grund av att socialen har missat att agera eller agerat felaktigt, är i nästan hälften av de fall vi hittat, barn som redan varit omhändertagna. En av dem var Alicia. Eddies öde. Eddie Wagerland dödades av sin pappa när han bara var sju månader gammal. Detta trots att sjukvården gjort orosanmälan efter Eddie fått skador vid 6 veckors ålder, men socialtjänsten lade ner utredningen. Bara veckor senare avled Eddie, på grund av skador mot huvudet, efter han varit ensam hela dagen med sin far.

HUR MYCKET TID SPENDERADE NI?

Vi räknar från att vi metodmässigt hittade rätt, fram tills dess så jobbade vi på lediga stunder med att söka information och material. Så när vi kom igång på riktigt, begärde vi alla dokument från IVO. Därefter samlade vi ihop dem och startade arbetet med databasen. Det tog två reportrar ca tre veckor. Sedan kom Uppdrag granskning på att de ville att vi också gjorde ett längre reportage åt dem (när all research i princip var färdig) och då kopplade vi isär oss, så en reporter ägnade ca. två veckor till av filmning och två i redigeringen av nyhetsjobben.

VILKA REAKTIONER HAR ARBETET FÅTT?

Vi fick ett väldigt stort genomslag, i P1 morgon, Ekot, Studio Ett, Aftonbladet, TT och många många lokaltidningar. Även Barnombudsmannen var ute och bekräftade problemen, och IVO sa att de nu ska se till att få en rikstäckande bild av hur barn drabbas.

HAR PROJEKTET ANMÄLTS TILL MEDIEOMBUDSMANNEN, GRANSKNINGSNÄMNDEN ELLER ANNAN INSTANS?

Nej.