SökJURYNS MOTIVERING
"För ett ögonöppnande gräv om billiga modekläder, och om de kvinnor och barn på andra sidan jordklotet som betalar priset för dem."
BESKRIV KORTFATTAT VAD GRÄVET AVSLÖJAT
I dagens globala klädindustri avfärdar modeföretag både övertramp och direkta brott mot lagstiftning och internationella överenskommelser som enskilda brister. Men boken Modeslavar kan visa att de här problemen är nära kopplade till den prispress som klädföretag sätter på sina leverantörer och att bristerna är systematiska på så sätt att de följer med industrin när företagen flyttar sin tillverkning till billigare produktionsländer. De är därmed en av förutsättningarna för den snabba modebranschens skyhöga marginaler och hastiga tillväxt - kort och gott för att dess affärsmodell ska fungera. Modeslavar ger, bland annat genom ett omfattande fältarbete som inkluderat att uppträda under cover, en unik inblick i en bransch som är värdefull för varumärket Sverige och som frontas av ett av landets största börsbolag. I boken avslöjas bland annat hur Hennes & Mauritz leverantörer i Burma systematiskt har brutit mot lagar och regler och under lång tid anlitat barnarbete. Grävet, som väckt stor uppmärksamhet internationellt, visar också hur modebranschen, trots att den själv framställer sig som öppen, är mycket sluten och hemlig.
PÅ VILKET SÄTT ANSER DU ATT GRÄVET UPPFYLLER KRITERIERNA FÖR EN GULDSPADE?
Bilden av klädindustrin som en föregångare vad gäller hållbarhet och transparens har under senare år kommunicerats flitigt av modeföretagen, ledda av deras växande pressavdelningar. Då och då sker avslöjanden av dåliga arbetsförhållanden och miljöskandaler kopplade till den snabba modebranschen. I Modeslavar tar vi de här avslöjandena ett steg längre och blottlägger systematiken på ett sätt som inte gjorts tidigare. Boken är den första övergripande svenska mediegranskningen av klädindustrin och även unik genom den stora mängd på-plats-grävande den bygger på. Efter att boken släppts har vi mött många läsare och konsumenter som upplever ett de nu förstår hur själva systemet bakom deras billiga kläder fungerar och hur det står i skarp kontrast mot den bild som klädföretagen själva kommunicerar. I boken avslöjas en rad konkreta missförhållanden och lagbrott: • Hur flera fabriker, anlitade av Hennes & Mauritz i bolagets nya tillverkningsland Burma, använt sig av omfattande barnarbete under en längre tid utan att det stoppats av bolaget, trots att man känt till att problematiken existerade. Den här delen av grävet dokumenterar också vad som hände under en unik historisk period när en sluten militärdiktatur öppnade upp sig för globala företag. Företagen ställdes inför tydliga och välkända risker som de ändå inte lyckades förebygga. Detta avslöjande blev en världsnyhet som uppmärksammades av medier i USA, Europa, Asien och Oceanien (se längre ner). • Hur koncernen JC sålts till en affärsman som har politiska uppdrag inom den kinesiska kommunistregimen. Den nya ägaren hade en historia av att ha bötfällts för miljöbrott samt har dömts att betala ut ersättning för att arbetare dött i samband med arbete i en av hans fabriker. • Hur klädkedjan Gina Tricot, trots löften om motsatsen och att de skrivit på ett bindande internationellt avtal om saken, inte åtgärdat säkerhetsproblem i fabriker de anlitar i Bangladesh. Mer än ett år efter att bristerna visats av oss i vår första granskning av bolagets affärer i Bangladesh (januari 2015, Borås Tidning, där vi också avslöjade lagvidriga arbetsförhållanden hos samma tillverkare), kvarstod säkerhetsrisker i sex av sju av företagets fabriker i landet. • Hur företag som säljer skor i Sverige, bland annat Deichmann och Eurosko, kan knytas till garverier i Hazaribag, Bangladesh, en av världens mest förorenade platser. Där har lokala myndigheter förbjudit garverinäring på grund av de omfattande utsläppen av giftiga ämnen som bland annat lett till att floden Buriganga i dag är biologiskt död. • Hur Hennes & Mauritz-koncernen och dess huvudägare Stefan Perssons verksamheter lagts upp på ett sätt som möjliggör skatteplanering med hjälp av bolag i lågskatteländer och skatteparadis, samt hur koncernen fortsätter att ducka för bolagsskatt i sina produktionsländer. • Hur arbetsklädestillverkaren Blåkläder gjort affärer med en burmesisk affärsman som omfattades av amerikanska sanktioner, i samband med att Svenljungaföretaget hyrt en tomt i Burma för att bygga en fabrik. Under bokarbetets gång (november 2015, Borås Tidning) avslöjade vi också hur bönderna som brukade jorden på de aktuella fabrikstomterna tvångsförflyttats under fängelsehot – s k ”land grabbing” - till evakueringsbyar med så osanitära förhållanden att de dömts ut av internationella organisationer. • Hur Hennes & Mauritz klädåtervinningsprogram marknadsförs som att det ger en betydligt större hållbarhetsvinst än vad det i verkligheten gör.
HUR UPPSTOD URSPRUNGSIDÉN TILL PROJEKTET?
Som klädkonsumenter började vi fundera över de låga priserna och hur dessa var förenliga med den långa kedjan mellan fiber och butik. Medan andra kostnader i samhället ökat ungefär fem gånger om under de senaste 30 åren har priserna på kläder inte ens fördubblats. Vi började ställa frågor om våra plaggs ursprung till klädföretagen, men insåg snart att den information som i dag finns tillgängligt för konsumenten är mycket knapp och betydligt mer begränsad än för t ex livsmedel. Vi noterade också att samtidigt som media med jämna mellanrum rapporterade om klädtillverkningens mörka baksida, tycktes klädföretagen ha en helt annan uppfattning om hur verkligheten såg ut. Detta glapp intresserade oss och vi beslöt att ta reda på hur det egentligen låg till.
VILKA ARBETSMETODER TILLÄMPADES?
Vi har tillbringat mycket tid med deskresearch, framförallt online. Men avslöjandena i Modeslavar vilar primärt på det omfattande arbete vi utfört på fältet. I ett första skede handlade researchen om att förstå modebranschen och hur den fungerar. Vi behövde följa branschen tillbaka som till femtiotalet för att förstå och kunna förklara hur dagens affärsmodell konstruerats och hur de problem som finns i industrin byggts in i systemet. Vi gick igenom statistik och intervjuade personer som själva arbetat i den svenska textilindustrin under efterkrigstiden. För att förstå länderna där klädtillverkningen sker i dag tog vi även hjälp av lokala journalister. Därefter behövde vi kunna koppla samman (i detta fall) svenska företag med de fabriker där kläderna i dag tillverkas. Det är en av de största utmaningarna för alla som granskar tillverkningsindustri, då få företag är öppna med hela sin leverantörskedja och myndighetssekretess begränsar möjligheterna till insyn. För att kunna få fram informationen utarbetade vi en metod där vi kombinerade flera kända datakällor. Ett klädesplaggs materialsammansättning är, i kombination med information om vilken sorts plagg det är och vilken återförsäljaren är, ofta unik. Denna information finns offentlig i många företags webbshoppar. Samma information registreras också på fraktsedlar i samband med att plaggen skeppas från tillverkningsländerna till försäljningsmarknaderna. Fraktsedlarna är sekretessbelagda i Sverige och i andra europeiska länder, men räknas som offentlig handling i USA. Där sammanställer olika databasföretag dessa, vi använde oss av Panjiva. På fraktsedlarna finns även information om vilket företag som skickat varan (ofta tillverkningsfabriken) samt mottagaren (ofta det köpande klädföretaget). På så vis kunde vi bland annat belägga att H&M-tröjor, utpekade av arbetare i Burma bland bilder från H&M:s webbshop, syddes just i den fabrik som arbetarna uppgav. Barnarbetarna tillverkade i det aktuella fallet stickade barntröjor. Metoden fungerar dock endast för klädföretag med försäljning i USA. För övriga bolag genomförde vi kartläggningar, med hjälp av bl a LinkedIn och andra sociala medier samt sajter där fabriker annonserar ut sina tjänster, för att knyta klädmärke till tillverkning. Under vårt sammanlagt tre månader långa fältarbete har vi rest i Kina, Hongkong, Bangladesh, Burma, Kambodja och Storbritannien, där vi iakttagit och intervjuat berörda, företrädelsevis textilarbetare. Det har stundvis varit svårt att få tillgång till arbetarna och att kunna intervjua dem under omständigheter som upplevts som säkra för dem. Metoder vi använt oss av har exempelvis varit att vänta i närheten av fabriker för att följa efter arbetartransporter vid skiftbyten, till områden där arbetarna bor. I vissa fall har vi därefter kontaktat personerna direkt, i andra fall kommit tillbaka till området vid senare tillfällen. Vi har också rört oss i och kring arbetarkvarteren kvällstid, då en del av arbetarna är lediga. I några sammanhang har vi valt att uppträda under cover (dock aldrig i kontakt med arbetare), då vi inte sett någon alternativ metod till informationsinhämtning. Vi har då bland annat utgett oss för att driva ett litet nystartat svenskt klädföretag, Prydling. Vi byggde en hemsida och tryckte upp visitkort för våra fiktiva roller i företaget. På så vis fick vi möjlighet att komma in i fabriker och tala med höga chefer, då vi sågs som presumtiva kunder. Vi har även använt oss av klassiskt grävande i handlingar (se nedan) och intervjuer med anonyma källor med inblick i företagens verksamhet (se nedan).
VILKA KÄLLOR ANVÄNDES?
• Över hundra intervjuer med arbetare i produktionsländerna. • Intervjuer med fabriksägare i produktionsländerna. • Intervjuer med företrädare för och anställda inom bolag i modebranschen. Även avhoppare. • Intervjuer med forskare samt utredare på internationella organ som FN:s ILO och OECD såväl som svenska instanser som Kemikalieinspektionen. • Intervjuer med fackliga företrädare på gräsrotsnivå samt med fackliga ledare och andra företrädare för civilsamhällets organisationer i produktionsländerna och i Sverige. • Intervjuer med företrädare för branschorganisationer. Bland det omfattande skriftliga källmaterialet kan nämnas: • Hundratals dokument från kinesiska myndigheter och domstolar. • Ett stort antal årsredovisningar, många inhämtade från myndigheter i Holland, Luxemburg, Storbritannien, Hongkong etc. • Utdrag ur bolagsregister i bland annat Burma, Bangladesh och Hongkong. • Fabriksgranskningsprotokoll från bland annat ILO, The Bangladesh Accord, Fair Labour Association, Fair Wear Foundation etc. • Utredningar från lokala myndigheter i tillverkningsländerna samt från internationella organisationer som FN och Human Rights Watch. • Handlingar från den amerikanska tullmyndigheten. • Diplomatdokument läckta av Wikileaks. • Offentliga leverantörslistor och äldre, cache-lagrade versioner. • Bygglovshandlingar och utlåtanden från brittiska lokala myndigheter samt landets motsvarighet till Lantmäteriet.
VILKA PROBLEM UPPSTOD?
Det absolut största problemet har varit svårigheten att komma över information. De klädproducerande länderna är utvecklingsländer och flera saknar en fungerande offentlig apparat och offentlighetsprincip. Fakta vi fått från de svenska klädföretagen har varit mycket begränsad. Under arbetets gång blev det dessutom allt svårare att få någon form av information eller bekräftelse från företagen, framförallt från H&M. Vi upplever också att det generellt har varit svårare att få tillgång till företrädare för företagen på grund av att vi genomfört granskningarna fristående från någon medieredaktion. Ett annat problem har varit säkerhetsaspekten i de över hundra intervjuer vi gjort med arbetare. Flera av de länder där vi grävt är auktoritära regimer eller diktaturer, där arbetarnas möjlighet att organisera sig är kraftigt kringskuren, yttrandefriheten begränsad och där det finns dokumenterade fall av arbetare som utsatts för våld, fängslats eller fått sätta livet till då de uttryckt sina åsikter. Det har tvingat oss att vara försiktiga. Många av de människor vi ville intervjua riskerade repressalier bara genom att ses prata med utomstående, vilket innebar att vi som intervjuare också var tvungna att räkna med att de kanske inte vågade säga hela sanningen. För att säkerställa att de historier vi fick höra stämde överens med verkligheten återvände vi till samma fabriker vid olika tillfällen för att verifiera uppgifter med olika arbetare. För att säkerställa arbetarnas säkerhet såg vi till att alltid möta dem och utföra våra intervjuer långt ifrån fabriker och i skymundan (se avsnitt om metod). Ett tredje bekymmer gäller svårigheten att tolka komplicerad nationell och internationell lagstiftning. Vi har fått ta hjälp av ett stort antal experter på internationell arbetsrätt och andra regler som gäller bolag som agerar i en globaliserad värld. Arbetet med vårt gräv har resulterat i att vi har utsatts för hot om stämning av JC:s ledning, som inte ville att vi skulle publicera uppgifter om dem. Vi har även jagats och fotograferats av fabriksföreträdare som upptäckt att vi befunnit oss utanför deras verksamhet och de försökte även ta vår utrustning.
HUR MYCKET TID SPENDERADE NI?
Projektet startade i januari 2014 och avslutades i augusti 2016. Det är svårt att ange exakt arbetstid, då vi under majoritet av tiden bedrivit arbetet vid sidan av andra projekt. Effektiv tid på resande fot är ca 3 månader. Heltidsarbete i Sverige motsvarar minst det dubbla.
VILKA REAKTIONER HAR ARBETET FÅTT?
Bland kollegor har boken rönt reaktioner i allt från The Guardian, som gjorde en egen uppföljning av vårt avslöjande, där de kartlade brittiska klädmärkens tillverkning i Burma, till amerikanska Quartz, Radio New Zeeland, kinesiska och burmesiska tidningar och tyska media som Süddeutche Zeitung och Der Spiegel, som bad om vår expertis för en granskning. FN:s arbetsorgan ILO har ombett att boken översätts, då deras utredare är intresserade av dess innehåll. En rad forskare, från till exempel institutionen för juridik vid universitetet i Cardiff, UK, Handelshögskolan i Stockholm och polytekniska universitetet i Cartagena, Spanien, har hört av sig och vill diskutera ämnet med oss eller göra egna uppföljande studier. Organisationen Swedwatch ifrågasatte starkt hur klädföretagen kunnat låta fabriker bryta mot de egna reglerna. Den brittiska människorättsorganisationen Oxfam uttryckte kritik i brittiska media efter vårt avslöjande om Hennes & Mauritz i Burma. Flera andra organisationer som verkar för mänskliga rättigheter, såsom Svenska Burmakommittén och dess norska motsvarighet, agerade på egen hand som en följd av våra publiceringar, genom t ex uppföljningsmöten med H&M. Från personer inom klädbranschen har vi mötts av lättnad över att de verkliga förhållandena nu blottläggs. Företag har även kontaktat oss för information om hur de kan förbättra sitt hållbarhetsarbete. Recensionerna i svensk press (bl a uppslag i DN, Expressen och Aftonbladet) har genomgående varit positiva. Vi har under hösten bjudits in att föreläsa i flera sammanhang, bland annat på kommuner, högskolor och folkhögskolor. De som generellt har varit tysta sedan boken publicerades är klädföretagen, vilket vi tolkar som att det inte går att ifrågasätta de sakuppgifter vi lägger fram. Granskningarna har dock tvingat fram en ökad transparens i form av exempelvis offentlig leverantörslista hos företaget Gina Tricot. Avslöjandet om H&M:s leverantörer i Burma fick företaget att tillfälligt avsluta relationerna med fabrikerna och tillsätta en egen omfattande utredning, där man fann ett stort antal unga arbetare som jobbade under olagliga förhållanden. H&M har dock inte velat specificera vilka åtgärder de vidtagit efter det. Våra avslöjanden om Hazaribag och lädergarvning i Bangladesh har lett till att den svenska skobranschen tagit upp frågan internt.
HAR PROJEKTET ANMÄLTS TILL MEDIEOMBUDSMANNEN, GRANSKNINGSNÄMNDEN ELLER ANNAN INSTANS?
Nej, inte så vitt vi känner till.