Sök
Kategori
Magasin
Vinnare
Ola Sandstig
Mattias Göransson
Publiceringsdatum
2018-09-23
Var publicerades jobbet?
Magasinet Filter
BESKRIV KORTFATTAT VAD GRÄVET AVSLÖJAT
För första gången någonsin i Sverige berättar två för detta apatiska flyktingar hur de tvingats att spela apatiska för att få uppehållstillstånd. Genom att tvinga, hota och svälta sina barn manipulerade föräldrarna sjukvård, medier och asylprocess. Allting underlättades av den offentliga föreställningen att manipulation var vandringssägner och att ingen vågade gå emot den vedertagna ”sanningen” i rädsla för det sociala stigmat.
PÅ VILKET SÄTT ANSER DU ATT GRÄVET UPPFYLLER KRITERIERNA FÖR EN GULDSPADE?
Vi har avslöjat en systematisk barnmisshandel som har pågått som ingen tidigare känt till, åtminstone offentligt, utan bara misstänkt. Det är i dess verkliga bemärkelse ett originalarbete, självständig genomfört och med perspektiv som få journalister har gett sig på. Reportaget går vidare mycket djupare än ”case-journalistik” eftersom vi går igenom hur sjukvården, Socialstyrelsen och medierna har behandlat hela problematiken med apatiska flyktingbarn. Fungerande vårdmetoder har negligeras i förmån för metoder som helt gått ut på att ge familjerna uppehållstillstånd, vilket in sin tur har förlängt lidande för många barn, oavsett om det gällde manipulation eller inte. Det är således även ett systemgräv, eftersom systemet har gjort missförhållandena möjliga. Barnperspektivet har varit viktigare är själva asylfusket.
HUR UPPSTOD URSPRUNGSIDÉN TILL PROJEKTET?
De senaste åren har tidvis rasat en livligt diskussion om mediernas rapportering i migrationsfrågor, där även ett antal etablerade journalister har deltagit. Idén till granskningen av berättelsen om de apatiska flyktingbarnen växte fram när reportern gjorde historisk genomgång av mediernas rapportering kring migrationsfrågor från 1990 och framåt. När det vara dags för 00-talet var det svårt att undvika frågan om de apatiska och efter några intervjuer med insatta personer blev det allt tydligare att här fanns ett ämne som var kraftigt undergranskat, och hade mycket större dignitet än en mediefråga. Således passade det i Magasinet Filter.
VILKA ARBETSMETODER TILLÄMPADES?
Intervjuer, genomgångar av ett enormt källmaterial, relationsbyggande och ett ständigt sökande efter nya källor. Jag (Ola Sandstig) gick igenom varenda dom och/eller offentlig handling som jag hittat, där ordet ”apatisk*” eller ”uppgivenhetssyndrom” förekommer, drygt 3000 st. Många av av dem handlade om djur som blivit vanskötta och uppträdde apatiskt. I de fall det handlade om apatiska flyktingbarn kontrollerade jag dem mot andra domar och offentliga handlingar, folkbokföringsuppgifter mm. Jag hittade Nermin och Anahit, samt några andra fall. Jag var extra noggrann med att kontrollera de medverkande före detta apatiska barnens historier. Via fullmakter fick jag ut hela deras akt från Migrationsverket, läkarintyg, LVU-domar, samtliga sjukjournaler, förundersökningar, polisanmälningar, dokument från socialtjänsten med mera. Men trots allt, den kanske viktigaste ”metoden” var troligen relationsbyggandet (mer om det i problem).
VILKA KÄLLOR ANVÄNDES?
Dokument: allt som någonsin skrivits eller gjorts om apatiska flyktingbarn jag kom över. Artiklar, tv-inslag, statliga utredningar, patientjournaler, JO-utredningar, polisanmälningar, PM, sekretessbelagt förundersökningsmaterial som kommit på vift. Jag gick inom allt material från de tre statliga utredningarna som drevs av Marie Hessle: runt 17 arkivpärmar med sammanlagt runt 5000 sidor på Riksarkivet och kopierade/fotograferade allt som var viktigt. Jag har träffat mina fall, Nermin och Anahit ett flertal gånger. Jag har pratat med drygt 100 personer: läkare, psykiatriker, behandlare, terapeuter, sjuksköterskor, poliser, gränspoliser, tolkar, tjänstemän, journalister, flyktingfamiljer med flera.
VILKA PROBLEM UPPSTOD?
Det största problemet var att få folk att öppna sig. Det kunde ta veckor, eller månader, att vinna folks förtroende. Ett antal av dem var hårt brända av medierna sedan tidigare. I ett par fall skrev jag först ett gammaldags brev där jag förklarade mina intentioner. I vissa fall tog jag tåget från Göteborg upp till Stockholm enbart för att fika en timme och sedan åka hem igen, utan en egentlig intervju. De viktigaste källorna höll jag underrättade om reportagets framväxt. All medverkande fick läsa igenom hela reportaget innan det gick till tryck. Jag visste att jag inte hade råd med någon intern kritik efter att reportaget hade publicerats. Andra problem var de före detta apatiska. Jag var tvungen att utveckla ganska nära relationer med Nermin och Anahit eftersom allting var så traumatiskt. De andra fallen jag upptäckte kunde jag inte alltid kontakta, de var antingen minderåriga, levde på okänd ort utan uppehållstillstånd eller hade blivit utvisade. Andra fall jag ringde vägrade att prata om sin tid som apatiska och hade en otroligt stark lojalitet med sina familj. Det fanns en oerhörd tragik i detta och jag kunde inte heller pressa på för hårt, med tanke på vilken familjetragedi som väntade i fall allting uppdagades. I övrigt krävde Gellert Tamas motattacker före publicering en del energi, men de flesta verkade genomskåda idén om att reportaget skulle vara sponsrat av Putin och dylikt.
VAD ANSER DU VIKTIGAST?
Egentligen består grävet bara av ett reportage i Filter, men i eftermälet var det också viktigt att lägga ut delar av de norska sjukjournalerna och göra en jämförelse med Gellert Tamas bok: https://magasinetfilter.se/filterbubblan/de-norska-sjukjournalerna-och-gellert-tamas/
HUR MYCKET TID SPENDERADE NI?
Ungefär sex månader (finns mycket opublicerat material som kommer att komma ut så småningom).
VILKA REAKTIONER HAR ARBETET FÅTT?
Reportaget fick stort genomslag i de flesta medier, utom DN. Många kollegor, även från Uppdrag Granskning, hörde av sig i positiv bemärkelse. Gellert Tamas och Henry Ascher drev någon slags kampanj mot reportaget, men i de flesta fall var mottagandet positivt. Socialstyrelsen har sagt att de ska göra en översyn av sin råd angående apatiska flyktingbarn. Några politiker har tagit upp det. Absolut mest positiva reaktioner har kommit från vården. Flera läkare, t.ex Henrik Pelling, Stefan Krakowski, Karl Sallin, Gunnel Tholén och Sven Román har gått ut offentligt och minst sagt nyanserat debatten. Ett dussintal personer inom vården har hört av sig till mig och berättar ännu mer som går i reportagets riktning. Många har sagt ”äntligen”, eftersom de hela tiden vetat om att manipulation är vanligt men de har inte vågat träda fram. Sammantaget har reportaget brutit grupptänket och flyttat ut hela frågan om de apatiska flyktingbarn från sfären av total konsensus (Daniel C. Hallin ) till ett område av ”legitim kontrovers”.
HAR PROJEKTET ANMÄLTS TILL MEDIEOMBUDSMANNEN, GRANSKNINGSNÄMNDEN ELLER ANNAN INSTANS?
Nej, inte vad vi vet.