SökBESKRIV KORTFATTAT VAD GRÄVET AVSLÖJAT
Studienotan Utomeuropeiska studenter tvingas betala dubbelt så mycket som utbildningen egentligen kostar för att få studera i Sverige. De kan tvingas betala också när de inte ens släpps in i Sverige för att påbörja sina studier. Och svenska biståndspengar går till högskolereklam för att locka hit de betalande studenterna. Det fungerar så här: Luka är från Kosovo och han ska börja studera vid en svensk högskola, men hans pappa blir svårt sjuk. Förlamad. Luka stannar hemma i Kosovo och tar hand om honom. Ändå kräver den svenska högskolan att han betalar 50 000 kronor. Said från Indien lider av depression, han behandlas i Sverige. Kan inte påbörja nästa termins studier. Ändå måste han betala 55 000 kronor för terminen. Sen är det Rashad. Han beviljas inte visum till Sverige eftersom han inte har tillräckligt mycket pengar på banken. Han avanmäler sig flera veckor innan terminen börjar, och han slipper betala hela studieavgiften – han släpps ju ändå inte in i landet. Men universitet väljer ändå att ta ut en så kallad administrativ avgift på 17 500 kronor. Det saknas i flera fall lagstöd för att ta ut de här avgifterna av studenter som aldrig påbörjar sina studier. Ändå är det här bara tre exempel av flera hundra som jag hittade under min granskning av studieavgifter för utomeuropeiska studenter. Det de betalar då? De som sen också studerar i Sverige? Det visar sig att studieavgiften är tiotusentals kronor högre än det som utbildningen beräknas kosta för andra studenter. Trots att lagen säger att högskolor inte får ta ut mer i avgift än att det täcker utgifterna. Ändå finns det ingen myndighet som har i uppgift att granska högskolornas egna prislappar och se hur pengarna används. Och så var det biståndspengarna. För en fjärdedel av alla betalande studenter i Sverige betalar inte ur egen ficka. De får sina studieavgifter betalda av Svenska Institutet – med biståndspengar. Men prislappen är ibland dubbelt så hög som utbildningen beräknas kosta för andra studenter. Mellanskillnaden går till högskolornas generella ”internationaliseringsarbete”, extra reklam och administration. Svenska biståndspengar finansierar alltså reklam åt svenska högskolor. Tre unika avslöjanden, efter att jag bestämt mig för att undersöka vad som egentligen hänt sedan Sverige införde studieavgifter för utomeuropeiska studenter för fem år sedan.
PÅ VILKET SÄTT ANSER DU ATT GRÄVET UPPFYLLER KRITERIERNA FÖR EN GULDSPADE?
Grävet bygger på uppgifter som inte bara var okända för allmänheten tidigare, uppgifterna fanns överhuvudtaget inte. Jag har själv samlat in, bearbetat och räknat ut nödvändiga uppgifter för alla de tre delarna av grävet. Studieavgifter för utomeuropeiska studenter drar nu in 500 miljoner årligen till svenska högskolor och universitet. Men ingen myndighet har i uppgift att granska högskolornas prislappar. Andra avgifter granskas av Ekonomistyrningsverket, men till och med den granskningen undantas studieavgifter ifrån, enligt studieavgiftsförordningen. Reglerna för att högskolorna inte får ta ut mer betalt än att de täcker sina utgifter för studenten, är dock tydliga. Så jag satte mig själv och räknade. Utifrån den summa som högskolor får baserat på så kallade helårsstudenter och helårsprestationer, reglerat för lokala omfördelningar, kunde jag räkna ut hur stora påslag högskolorna gör. Jag såg att vissa studenter ibland tvingas betala dubbelt så mycket som vad utbildningen egentligen beräknas kosta. Allmänintresset är osvikligt då det i ena änden är enskilda studenter som drabbas, samtidigt som det i andra änden visar på ett dysfunktionellt system som är kostsam för hela samhället. Jag får fortfarande flera månader efter publiceringen mejl från så väl studenter som högskolepersonal som hört min granskning och vill säga att de känner igen sig och är frustrerande och besvikna på systemet. Jag kunde också visa att systemfelen sträcker sig utanför utbildningsområdet, då biståndsmiljoner går till högskolereklam genom de kryddade studieavgifterna. Ämnet var för många helt okänt tidigare, även bland experter. Och flera av de juridiska experter jag konsulterade i granskningen sa att de aldrig sett en svensk lagtext som gör individer så rättslösa gentemot statlig verksamhet. Det finns exempelvis ingen instans att överklaga sin studieavgift till. Grävet har också fått stora konsekvenser, och det är mycket troligt att lagen om studieavgifter kommer att ändras efter att de nu pågående utredningarna (initierade efter vår publicering) har avslutats.
HUR UPPSTOD URSPRUNGSIDÉN TILL PROJEKTET?
Jag påbörjade själv mina högskolestudier hösten 2011, alltså samma år som studieavgifter för utomeuropeiska studenter infördes. Alla pratade om det. På min utbildning hade 80 procent av de utländska studenterna försvunnit, och hos de som var kvar gick missnöjet inte att missa. Något år senare kom fallet Connie Dickinson ut i media, en amerikansk student som hade gått en så dålig utbildning att den underkändes av Universitetskanslersämbetet, ändå tvingades hon betala. Hon krävde pengarna tillbaka och en rättsprocess drog igång. En misstanke föddes hos mig: utomeuropeiska studenter betalar allt innan de börjar studera, medan en väsentlig del av pengarna för andra studenter kommer först efter examen, pengarna är alltså prestationsbaserade. Det ekonomiska incitamentet för en bra utbildning kan försvinna för högskolor som undervisar utomeuropeiska studenter eftersom alla pengar kommer i förväg. Så när det nu var fem år sedan studieavgiftsreformen bestämde jag mig för att undersöka hur det verkligen låg till. Men jag ville inte vara blind för annat bra material om studieavgifter, så jag skickade ut en enkät till högskolor där jag kollade av ganska många saker. Om de hade kurser som riktade sig just till betalande studenter, hur höga studieavgifter de tog ut, hur många återbetalningsärenden de hade och så vidare. Det var så jag kom att reagera på de höga prislapparna, och det blev fokus för mitt gräv. Kopplingen mellan bristande kvalitet och betalande studenter visade sig också hålla, men det blev inte mitt fokus. Jag återkommer till det under punkten vilka problem jag stötte på.
VILKA ARBETSMETODER TILLÄMPADES?
För att få fram alla nödvändiga uppgifter fick jag använda mig av en rad arbetsmetoder. De mest centrala punktar jag upp nedan. Enkät: Det var startskottet. Att granska ”studieavgifter” är självfallet för brett. Genom att skicka ut en ganska bred enkät till alla högskolor och universitet fick jag material som hjälpte mig att formulera några färre, mer specifika, frågor jag sedan gick vidare med. Jag hittade det mest intressanta. Granskning av årsredovisningar och prislistor: Här kunde jag se hur stor del av utbildningsintäkterna på ett lärosäte som kom från studieavgifter, genom att dividera det med antal utomeuropeiska helårsstudenter kunde jag också få de mest aktuella genomsnittspriserna. Jag letade också efter andra saker som stod ut, så som reklamutgifter. Genomsnittsavgiften på ett lärosäte säger dock inte alls tillräckligt mycket för att kunna prata om påslag gentemot vad utbildningen beräknas kosta för andra studenter. En viktig pusselbit var därför att manuellt hämta ut priser för studier inom de olika ämnesområdena så att jag till exempel kunde säga att ”humaniora kostar mellan 70 000 och 110 000 kronor per år”. Statistik och utredningar från Universitetskanslersämbetet: Här fanns visst grundmaterial, så som antalet avgiftsskyldiga studenter på olika lärosäten. Högskolesveriges totala intäkter från studieavgifter, statistik för hur antalet utomeuropeiska studenter gått ner sedan avgifterna infördes med mera. Regleringsbrev, takbelopp, helsårsstudent, helårsprestation, institutionella omfördelningar osv: Eftersom jag nu hade uppgifter om vad olika utbildningar kostade för utomeuropeiska studenter behövde jag ta reda på vad högskolorna fick för intäkter för andra studenter. Detta kan jag dels hitta genom takbeloppet, som är den sammanlagda summan, men framförallt genom att titta på regleringsbrevet som visar hur mycket ett lärosäte får för en helårsstudent (inskriven på ämnet hela året) samt helårsprestation (studenten lyckas också ta alla poäng). Det räcker dock inte, ett lärosäte kan också välja att göra institutionella omfördelningar för att lägga mer eller mindre pengar på en utbildning. Även det behövde jag alltså begära ut och räkna med. Egna uträkningar: Nu var det bara att pussla med informationen jag fått ut. Ta humaniora, det kostar vanligtvis 90 000 kronor per läsår för utomeuropeiska studenter på svenska lärosäten, enligt min kartläggning. Då tar jag summan för helårsstudent 30 843 kronor och summerar med 0,8 x 20 098 kronor som är helårsprestationsbeloppet. 0,8 eftersom det är en 80 procentig prestationsgrad i genomsnitt. Det gör att summan landar på 46 921 kronor. I den summan finns pengar som inte bara ska räcka till utbildningskostnaden för en student, utan också för alla kringkostnader så som administrations, marknadsföring och lokalkostnader. Ändå är priset alltså ofta runt 90 000 kronor för den utomeuropeiska studenten. Men för att se till att det blir rätt måste jag nu göra stickprov på specifika utbildningar och kolla så att de inte gjort några omfördelningar så att utbildningen får extra pengar (och någon annan utbildning på institutionen får mindre). Detta kontrollerade jag enkelt med lärosätena, och jag frågade också hur de räknade ut priset. Många hade en specifik matris för påslag som kunde landa på exempelvis 45 000 kronor. Således kunde jag räkna allt från två håll, och se att mina uträkningar stämde. För att bli ännu mer säker visade jag hur jag räknat för lärosätena och fick mina slutsatser bekräftade. Efterlysningar: Så hur funkade själva utbildningarna då? Var studenterna nöjda? Jag gjorde efterlysningar i facebookgrupper och fick hjälp av kåren på Stockholms universitet att göra en efterlysning i sitt veckobrev för internationella studenter. Sen satt jag i telefon i några dagar. Jag pratade med över tjugo studenter över hela Sverige som alla pratade om hur de tyckte att utbildningarna var överprissatta och att de blev chockade när jag berättade om lärosätenas extra påslag. Budgetgranskningar: Som jag nämnt kommer också en del av pengarna till studieavgifter från biståndsbudget. Jag begärde ut statistik från Svenska institutet och kunde se att var fjärde betalande student egentligen betalar med svenska biståndspengar. Nu hade jag redan mina uträkningar om påslag, och kunde med hjälp av Svenska institutets budget komma fram till att minst 30 biståndsmiljoner varje år går till högskolornas påslag. Granskning av Studieavgiftsförordningen, lag om avgifter med mera: Är allt det här lagligt då? Tveksamt. Och vissa saker är det sannolikt inte (exempelvis Umeå universitets ”administrativa avgift” på 17 500 kronor som lärosätet tar ut även vid godkända återbetalningar). Begäran om alla återbetalningsärenden: Men är det ingen som klagar? Detta är så klart offentlig handling, och jag begärde helt enkelt ut alla ärenden gällande återbetalning på sex lärosäten. Avgränsningen gjordes med hänsyn till arbetsbelastning. Begäran om klagomål hos UKÄ: Vissa går också vidare till UKÄ, så jag begärde ut alla klagomål gällande hantering av studieavgifter hos UKÄ.
VILKA KÄLLOR ANVÄNDES?
Se framförallt arbetsmetoder ovan. Budget, årsredovisningar, regleringsbrev, lagtexer, Universitetskanslersämbetet, Ekonomistyrningsverket, enkäter till lärosätena, klagomål hos lärosäten och UKÄ, Svenska institutet, studiehandläggare, studenter, SUHF, Riksrevisionen, studentkårer och studenter
VILKA PROBLEM UPPSTOD?
Granskningen hade kunnat innehålla ett moment till, nämligen där min idé började. Finns en tendens att utbildningar med många betalande studenter är sämre? Jag hittade snabbt i en rapport om kvalitetsgranskning från UKÄ att avgiftsskyldiga studenter faktiskt var överrepresenterade på utbildningar som vid en granskning fick omdömet ”bristande kvalitet”. Dock var den rapporten gjord på ett sådant sätt att analytikerna inte kunde säga något om kausaliteten. Eftersom det dåvarande kvalitetssäkringssystemet nästan bara fokuserade på resultat, det vill säga studenternas arbeten, kunde jag inte säga om lärosätena hade sämre utbildningar för utomeuropeiska studenter, eller om det var utomeuropeiska studenter som presterade sämre än svenskarna på svenska utbildningar. Att avgöra det hade krävt en ny undersökning, något jag som journalist varken har kompetens eller resurser för att göra. Jag släppte därför det spåret. Inledningsvis kändes det också väldigt svårt att det inte fanns någon statistik som sammanställde och jämförde prislistor dels mellan lärosäten, men också mellan statligt betalda studenter och de avgiftsskyldiga. Men när jag jobbat mig fram till en egen metod att räkna ut detta (se ovan) kändes det snarare som en tillgång. Nu kunde jag själv lita på uppgifterna helt eftersom jag förstod varje led och själv kunde räkna om hur många gånger jag ville. Något som var ett problem på grund av att det var så tidsödande var att alla nödvändiga uppgifter var decentraliserade. Det blev många timmar med manuell datainsamling och behandling i Excel eftersom jag fick plocka ut pris för varje utbildning på varje lärosäte för att kunna räkna.
VAD ANSER DU VIKTIGAST?
Grävet presenterades i tre huvuddelar. 1. Utomeuropeiska studenter tvingas ibland betala dubbelt så mycket som vad själva utbildningen beräknas kosta för andra studenter. Trots att högskolorna enligt lagen bara ska ha så kallad ”full kostnadsstäckning”. Studenterna är inte informerade om påslaget, och känner sig i flera fall lurade. Jag kan också visa att ingen myndighet granskar prislapparna, eftersom studieavgifter till och med undantagits Ekonomistyrningsverket granskning, enligt Studieavgiftsförordningen. 2. Betalande studenter är i princip rättslösa eftersom lagen inte talar om när studenter har rätt att kräva pengar tillbaka. Det finns inte heller någon instans att överklaga till. Granskningen visar att lärosäten gör helt olika bedömningar. Ibland tvingas studenter betala studieavgiften trots att de inte ens får visum till Sverige. Och när studenter ändå beviljas återbetalning väljer vissa högskolor att behålla en administrativ avgift, trots att det saknas lagstöd för det. Umeå universitet har satt den administrativa avgiften till 17 500 kronor. 3. Svenska biståndspengar som ska gå till studieavgifter för fattiga studenter går också till reklam för svenska högskolor och universitet, det rör sig om miljonbelopp varje år. Det eftersom en fjärdedel av alla avgiftsskyldiga studenter får sina avgifter betalda av Svenska institutet.
HUR MYCKET TID SPENDERADE NI?
Jag arbetade cirka tre veckor på heltid med projektet, de tre sista veckorna innan publicering. Men jag jobbade också med projektet på varje håltimme jag hittade i det löpande nyhetsarbetet under två månader innan publicering. Huvudpubliceringarna var den 10-12 maj 2016.
VILKA REAKTIONER HAR ARBETET FÅTT?
Reaktionerna blev omedelbara. Ansvarig minister, Helene Hellmark Knutsson, menade att hon inte haft någon aning om att det såg ut så här. Hon lovade att genast handla, hon blev bekymrad och förvånad. Både över avgifternas storlek och över studenternas rättssituation. Dag två i granskningen lovade hon att ”ge lämplig myndighet i uppdrag att granska studieavgifterna och hur återbetalningsärenden hanterades”. Den är nu klart att Universitetskanslersämbetet fick det i uppdrag. Hon lovade sen också att en större utredning om högskolornas internationalisering nu också skulle titta specifikt på studieavgifterna. Även övriga partier kom med upprepade utspel om krav på granskning. Efter avslöjandet om hur biståndspengar användes till högskolors extra reklam lovade Utrikesdepartementet att man omedelbart tillsammans med Utbildningsdepartementet skulle se över hur pengarna används. Det är nu klart att UD kommer att vara involverade i de två utredningar av studieavgifter som initierats efter min granskning. Både högskoleminister Helene Hellmark Knutsson, och Ulrika Modéer (UD) säger att de ser ett behov av lagändringar. Även andra redaktioner reagerade på våra avslöjanden, och gjorde flera rewrites. TT creddade Ekot alla dagar och nyheterna fick spridning på dagstidningar över hela landet. Det skrevs också flera ledare utifrån min granskning, så som den här på Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/somaralnaher/article22800286.ab
HAR PROJEKTET ANMÄLTS TILL MEDIEOMBUDSMANNEN, GRANSKNINGSNÄMNDEN ELLER ANNAN INSTANS?
nej.